Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONFIDENS kon1fidän4s, r. l. f. ((†) n. VDAkt. 1671, nr 121); best. -en; förr äv. KONFIDENTIE, f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-. -fidence 1633—1793. -fidens 1671 osv. -fidentie 1632)
Etymologi
[jfr t. konfidenz, eng. confidence; av fr. confidence, av lat. confidentia, avledn. av confidens (se KONFIDENT, adj.)]
(numera knappast br.) tillit; tilltro; förtröstan; förtroende. At man temonierar emot honom mehra confidentie. Gustaf II Adolf 553 (1632). BonnierKL (1925). —

 

Spalt K 2099 band 14, 1937

Webbansvarig