Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONGRUENS koŋ1grɯän4s, äv. kon1-, l. -gru-, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. kongruenz, eng. o. fr. congruence; av lat. congruentia, överensstämmelse, till congruens, p. adj. (se KONGRUENT)]
— jfr INKONGRUENS.
1) (i sht i fackspr.) motsv. KONGRUENT 1: (fullständig) likhet; likformighet; överensstämmelse; parallellism. Boström 1: 131 (c. 1830). Själs- och nervlifvets fullkomliga kongruens. Rein Psyk. 1: 356 (1876). SvD(A) 1929, nr 27, s. 4. — särsk.
a) metr. motsv. KONGRUENT 1 a. Wulff Värsb. 61 (1896). Beckman SvSpr. 263 (1904).
b) språkv. överensstämmelse mellan ett huvudord (en huvudglosa) o. en bestämning (en biglosa) i fråga om genus, numerus, kasus o. d.; böjning vid vilken en bestämning (en biglosa) gm sin form uttrycker ngt om sitt huvudord (sin huvudglosa). EHTegnér i 3SAH 6: 377 (1891). Noreen VS 7: 89 (1906).
2) [specialanv. av 1] geom. motsv. KONGRUENT 2: förhållande(t) att en figur är kongruent med en annan l. att två figurer äro kongruenta. Alreik Geom. 29 (1837). SvUppslB (1933).
Ssgr: (1 b) KONGRUENS-BÖJD, p. adj. språkv. Ett kongruensböjt adjektiv. Beckman SvSpr. 38 (1904). —
(1 b) -BÖJNING. språkv. Beckman SvSpr. 39 (1904). —
-FALL. särsk. geom. till 2: var särskild av de satser som angiva villkoren för trianglars kongruens. NF 8: 1171 (1884). —
(2) -TECKEN. geom. Alreik Geom. 6 (1837).

 

Spalt K 2111 band 14, 1937

Webbansvarig