Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONKLUSION koŋ1klɯʃω4n, äv. kon1-, l. -klu- (kånnkluschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet conclu-)
Etymologi
[jfr t. konklusion, eng. o. fr. conclusion; av lat. conclusio (gen. -ōnis), vbalsbst. till concludere (se KONKLUDERA)]
1) (†) motsv. KONKLUDERA 1: beslut. RA II. 1: 399 (1614). Min oförgripeliga meningh är, att vij uthi desse propositioner och conclusioner vahrsamligen procedere. RARP 14: 247 (1682). Swedberg Schibb. 257 (1716).
2) motsv. KONKLUDERA 2: avslutande del av en framställning, avslutning; numera bl. (i fackspr.): sammanfattning, ”kläm” (se KLÄM, sbst.1 5). (Den sista) 65. (punkten i regeringsformen) är godh sampt och sielfwa Conclusionen. RARP 2: 75 (1634). Kallenberg CivPr. 1: 224 (1917).
3) motsv. KONKLUDERA 3: slutsats, slutledning. Draga, göra en konklusion. Schroderus Os. III. 2: 320 (1635). Den nervus, som förenar premisser och konklusioner i en stor vetenskapsmans system. Blomberg Omlj. 2 (1865). Hellström Malmros 222 (1931).

 

Spalt K 2122 band 14, 1937

Webbansvarig