Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONREKTOR kon3~räk2tor l. 032 l. 040 (conre`ctor Weste; kånnrä´cktårr Dalin), m.; best. -n, i best. anv. äv. utan slutartikel ((†) -rektoren IT 1791, nr 57, s. 2); pl. -torer ~räktω2rer l. ~rek-, resp. 1040.
Ordformer
(förr äv. skrivet conrec-)
Etymologi
[jfr t. konrektor; av nylat. conrector; av KON- o. REKTOR]
(förr) vid trivialskola o. äldre lärovärk: lärare som hade befattning ss. rektorns närmaste man o. ställföreträdare; andre lärare. Stiernman Riksd. 581 (1604). Skolordn. 1724, s. 16. Därs. 1820, s. 8. Wirsén i 3SAH 2: 146 (1887).
Ssgr (förr): KONREKTORS-BEFATTNING. —
-SYSSLA, r. l. f. Alopæus BorgåGymn. 431 (1816).
Avledn.: KONREKTORAT, n. [jfr t. konrektorat] (förr) konrektorsbefattning. ConsAcAboP 1: 108 (1644). PedT 1890, s. 275 (1735). Skolordn. 1820, s. 54. —
KONREKTORIST, m. (förr) lärjunge i konrektors klass. FoU 25: 111 (c. 1786). Nordlund Skolförh. 30 (1893).

 

Spalt K 2134 band 14, 1937

Webbansvarig