Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONTUSION kon1tɯʃω4n l. -tu-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. kontusion, eng. o. fr. contusion; av lat. contusio (gen. -ōnis), vbalsbst. till lat. contundere (se KONTUNDERA)]
1) med. vävnads- l. organskada som uppstått gm stöt l. slag av l. mot ngt icke vasst föremål. Få en kontusion, förr äv. få l. bekomma kontusion. Hoorn Jordg. 1: 285 (1697). Högra ögat af Contusion inflamerat. VRP 18/3 1734. W. hade .. fått en ordentlig hjärnskakning och en kontusion på ena axeln. SvD(A) 1934, nr 197, s. 16. — särsk. (†) i bildl. anv.: ”stukning”, ”kväsning”. Du må tro att jag i dag fått mig en förbannad contusion i Dagl. Alleh[anda]. Kellgren (SVS) 6: 81 (1778).
2) farm. om sönderstötning l. krossning av drog; jfr KONTUSERA. SFS 1919, s. 2263.
Avledn.: KONTUSIONERA, v. (†) till 1: tillfoga en kontusion; anträffat bl. i pass.: få en kontusion. KrigVAT 1857, s. 50. (Han blev i striden vid Oravais) svårt blesserad i högra låret och kontusionerad i bröstet. FinBiogrHb. 490 (1897). Därs. 1450 (1900).

 

Spalt K 2290 band 14, 1937

Webbansvarig