Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOPIST kωpis4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-. -piist (-ij-) 1626—1769. -pist 1640 osv. -poist 1715)
Etymologi
[jfr t. kopist, eng. copist (jämte copyiste), av fr. copiste, mlat. copista, avledn. av fr. copier resp. mlat. copiare (se KOPIERA)]
person som kopierar; särsk.
a) motsv. KOPIERA 1 a: person som kopierar (har att kopiera) skrivelser, ritningar o. d.; avskrivare; särsk. (intill 1879) titel för innehavare av viss underordnad tjänstemannabefattning inom administrationen, särsk. i K. M:ts kansli. Custos Archivi (skall) haffua .. Twå gemeene Copijster, som skriffua rendt huadh dem bliffuer opålagt. CivInstr. 308 (1626). RF 1634, § 10. Min tjänstgöring som konstituerad kopist var icke .. mycket ansträngande. De Geer Minn. 1: 74 (1892). Rutinerad kopist (helst kvinnlig) erhåller omedelbart anställning å fabriksritkontor. SvD(A) 1933, nr 51, s. 18.
b) motsv. KOPIERA 1 b; särsk. konst. ConvLex. 1: 378 (1821). En utmärkt kopist af äldre mästare. Bagge Wendt 347 (1835). (Han var) snarare en flitig kopist än skapande artist i egentlig mening. 2NF 19: 45 (1913).
c) fotogr. motsv. KOPIERA 1 c. GHT 1895, nr 256 A, s. 4.
Ssgr (särsk. till a): KOPIST-BEFATTNING. —
-LÖN. Schück VittA 2: 209 (i handl. fr. 1682). —
-TJÄNST.

 

Spalt K 2347 band 14, 1937

Webbansvarig