| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOPULA kω4pɯla l. -ul-, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) log. om den logiska förbindelsen (det logiska förhållandet) mellan subjekt o. predikat i ett omdöme o. om det språkliga uttrycket för denna förbindelse (jfr 2). Geijer I. 5: 304 (1820). Kopula utvisar på hvad sätt predikatet bestämmer subjektet eller deraf beror. Lindblom Log. 61 (1836). Ribbing Log. 12 (1861). Borelius Log. 21 (1882).
2) språkv. ord l. satsdel som förbinder satsdelar l. satser med varandra; bindeord; särsk. om det ord (i sv. vanl. ngn form av vara l. bliva) som förbinder subjektsdelen i en sats med predikatsdelen (i denna bet. ofta svårt att skilja från 1). Boivie SvSpr. 13 (1820). Kopula .. det föreningsord, hvarigenom predikatet tillägges subjektet. Därs. 85 (1834). Konjunktionen användes såsom kopula mellan satser. Schiller SvSpr. 60 (1859). Noreen VS 5: 162 (1906). — jfr PREDIKATS-KOPULA.
3) (förr) filos. i fråga om den schellingska o. hegelska filosofien: reellt (metafysiskt grundat) samband l. identitet mellan det subjektiva o. det objektiva (i motsats till den blotta tankeförknippningen dem emellan). Phosph. 1812, s. 174. Nyblæus Forskn. 2: 87 (1881). Därs. III. 2: 52 (1888).
Spalt K 2389 band 14, 1937