Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KOVA, sbst.1, l. KÅVA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(kofva 1807—1846. kåfva 1759—1851)
Etymologi
[sv. dial. kåva, f., klimp, (snö)flinga; jfr sv. dial. kuv, hösåte, hövolm, liten, spetsig hög m. m., ku(v)e, hösåte, hög av sädeskärvar, nor. dial. kuv, rundad topp, höstack m. m.; till germ. kŭƀ-, vara välvd (jfr KOVE, sbst.1)]
(†)
1) (liten) hopgyttring av småpartiklar; klimp; äv.: (liten) flisa, flaga. Nordforss (1805; med hänv. till flisa). Större synliga kofvor (av metalloxider) upplyftes (under malmens smältande) och följer röken (i färskhärdens rökfång). EconA 1807, oct. s. 114. Silad gick den (dvs. lösningen) mycket trögt igenom filtrum, och några mörka kofvor stannade derpå, hvilka endast tycktes vara coagulerad ägghvite. VetAH 1820, s. 312. Berlin Farm. 2: 169 (1851). — jfr YLLE-KOVA.
2) (snö)flinga. Duræus Naturk. 188 (1759). Af snöns vekt rundade kåfvor / Slutligen sammanstöps i klumpar det rysliga haglet. Adlerbeth Ov. 227 (1818). — jfr SNÖ-KOVA.

 

Spalt K 2585 band 14, 1937

Webbansvarig