Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRACKLA, v.2; pr. ind. sg. -ar.
Ordformer
(krakl-)
Etymologi
[sv. dial. krackla, bråka, krångla; sannol. urspr. samma ord som KRACKLA, v.1]
(†) gräla, tvista, ”bråka”. En (av gästerna) sitter i bänck, både kraklar oc kräblar. BrölBesw. 226 (c. 1670; i annan hskr.: både skacklar oc hacklar).

 

Spalt K 2596 band 14, 1937

Webbansvarig