| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KRAKE kra3ke2, sbst.1, om djur m.||ig. l. r., om person m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
1) (vard.) hästkrake. Rutström Schiller Röfvarb. 23 (1799; i bild). Min Adolf skulle icke ha hjerta att vara hyrkusk och se de arma krakarne pinas. Blanche Bild. 1: 18 (1863). En spattig krake. Bergman Mark. 38 (1919). — jfr BOND-, HÄST-, ÅKAR-KRAKE.
2) nedsättande benämning på undermålig l. svag l. feg människa (vanl. mansperson), odugling, odåga; stackare, ynkrygg. Carlén Rosen 485 (1842). Jag vet, att hennes .. make / I sjelfva verket var en krake. Wennerberg 1: 12 (1881). Fattiga krakar. Strindberg Skärk. 170 (1888). Hammarsköld SannKäll. 45 (1924; om liten flicka). De äro .. sådana krakar att de icke våga vidgå en bekantskap som de tidigare skräppte med. GHT 1934, nr 92, s. 11.
Spalt K 2628 band 14, 1937