Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRANIUM kra4nium, n. ((†) r. l. m. VetHLäk.); best. -iet ((†) i best. anv. utan slutart. VetHLäk., Retzius BrefFlorman 25 (1823)); pl. -ier.
Ordformer
(förr äv. skrivet cra-)
Etymologi
[av mlat. cranium, av gr. κρανίον, huvudskål; besläktat med HJÄRNA]
sammanfattande benämning på huvudets ben; skalle. VetHLäk. VI. 1: 50 (1798). Nilsson Fauna 1: 211 (1847). Finnarnes kranier äro korta. Retzius FinKr. 167 (1878). (Överkäkens ben är) orörligt förenadt med kraniet. Nyström Talorg. 10 (1888). Bergman JoH 138 (1926). — jfr DELFIN-, KVINNO-, MANS-, MÄNNISKO-KRANIUM m. fl.
Ssgr: A: KRANIE-FORM; pl. -er. (kranie- 1842 osv. kranii- 1840—1846) anat. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 59. —
-INDEX. antropol. angivande förhållandet mellan ett kraniums största längd o. bredd. Retzius FinKr. 169 (1878). —
-TAK(ET). anat. hjärnskålstak(et), skalltak(et), kalott(en). Retzius FinKr. 172 (1878).
B (†): KRANII-FORM, se A.

 

Spalt K 2649 band 15, 1937

Webbansvarig