| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRING, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2781):
1) (numera mindre br.) till I 2: fara rundt omkring (ngt). Wallin Vitt. 2: 292 (1805). Ingen fick (på Island vid senare inflyttningar) intaga mera land, än han med eld kunde kringfara på en dag. Strinnholm Hist. 1: 551 (1834). NordT 1896, s. 12.
2) (numera mindre br.) till I 3: fara i krök l. vinkel från en punkt på ena sidan av (ngt) till en punkt på andra sidan. De vågsamme seglare, som först kringforo Goda Hoppsudden. JournSvL 1799, s. 231. Höijer Thukyd. 1: 207 (1831).
3) till II 2 a: röra sig i cirkel o. d., rotera. Luth Astr. 6 (1584: kringfarelszen). Bullret af de kringfarande qvarnstenarne. Almqvist Skälln. 38 (1838).
4) till I 5 b, II 5 b.
a) intr.: fara omkring (ngnstädes); äv. oeg. o. bildl.; numera företrädesvis i p. pr. (äv. om liv o. d.). Åkermän, och the som medh hiord om kring fara. Jer. 31: 24 (Bib. 1541; möjl. icke ssg). Se the foglar, som kringfara / Vnder himlens klara sky. Runius (SVS) 1: 31 (c. 1710). (Konungen) förde ett kringfarande lif och var sitt folks gäst. Hildebrand Hedn. 229 (1872).
b) [fsv. umkringfara] (numera mindre br.) tr.: fara hit o. dit genom (ngt) från den ena ändan till den andra, fara omkring i (ngt) så att vidt skilda delar därav besökas l. passeras; äv. oeg. o. bildl. Adlerbeth Æn. 6 (1804). När han .. / .. Tuileries .. / .. kringfor med sin blick. Franzén Skald. 2: 81 (1825, 1828). Derest han .. kunde få tid .., att kringfara alla härader och mana allt värbart folk i vapen. Afzelius Sag. 6: 257 (1851). —
-FART. (kring- 1697—1845. omkring- 1696) särsk. (†)
1) till II 2 a: förhållande(t) att snurra rundt l. rotera. (Det mellan två valsar i en kvarn instuckna sockerröret) sönderkrossas vid den våldsamma kringfarten. Oldendorp 1: 148 (1786).
2) till II 5 b: förhållande(t) att färdas omkring (ngnstädes). Stiernman Com. 5: 551 (1696). När man allenast gör en liten kringfart i verlden. Weise 2: 98 (1771). —
(I 1) -FJÄSA. (ngt vard.) ”svansa” kring (ngn), ivrigt uppvakta (ngn); i sht i pass. (särsk. i p. pf.); jfr FJÄSA 3 b. Beundrad och kringfjäsad! GHT 1895, nr 293 B, s. 3. SvD(A) 1929, nr 138, s. 10. —
(I 5 b, II 5 b) -FLACKA, v.
1) (ngt vard.) intr.: resa l. färdas hit o. dit (utan egentligt mål), företaga ideliga resor åt olika håll; i sht i p. pr. (äv. om liv o. d.) o. ss. vbalsbst. Det ständiga kringflackandet. VDAkt. 1779, nr 436. Vid tjugutvå års ålder började han ett kringflackande liv som tidningsreporter och litet av varje. SvD(A) 1930, nr 302, s. 14.
2) (numera knappast br.) tr.: flacka omkring i (ett område). Blanche Tafl. 3: 317 (1849, 1857). Mången som under en stor del af sin lefnad kringflackat världen. Topelius 23: 257 (1878). —
(II 5 b) -FLUSS. (†) förhållande(t) att flyta hit o. dit. Strömmer och åår, fördelt uthi liufliger kringflus. AWollimhaus Vitt. 28 (1670). —
-FLYGA, -ning. (kring- 1680 osv. omkring- 1640—1828)
1) (i vitter stil l. poesi, numera mindre br.) till I 1, 2: flyga l. kretsa rundt omkring (ngn l. ngt); äv. oeg. o. bildl. I gräselig hvirfvel de (dvs. pilarna) Hjelten Eneas / Omkringflyga. Adlerbeth Æn. 281 (1804). Bremer Hem. 2: 144 (1839; bildl.).
2) till I 5 b, II 5 b.
a) intr.: flyga från ställe till ställe l. hit o. dit; äv. oeg. o. bildl., t. ex. om tankar, rykte o. d.; numera i sht i p. pr. Linc. Ccc 2 a (1640). Det ilskna ryktet som nu (dvs. åren 1713 —14) och flera år efter kringflög, att (osv.). HSH 7: 227 (c. 1800). Kringflygande smådjur. VerdS 97: 23 (1901).
b) [fsv. umkringflygha] (numera föga br.) tr.: flyga (hit o. dit) genom (ngt); särsk. oeg. o. bildl. Leopold 2: 98 (1802, 1815; bildl.). Denna svärm af paskiller, som i handskrift kringflög landet under senare delen af Gustaf III:s regering. Odhner G3 2: 201 (1896). —
-FLYTA, -ning (numera föga br., Weste FörslSAOB (1823)). (kring- 1621 osv. omkring- 1658—1887) Schroderus Dict. 229 (c. 1635; bet. oviss).
1) till I 1; om vatten: omgiva (ngt), flyta kring (ngt); äv. oeg. o. bildl.; i sht i pass. (särsk. i p. pf.). Den elfven .. som vid Staden (Ronneby) utlöper och kringflyter honom på tre sidor. HSH 6: 152 (1658). Söderhjelm Runebg 2: 195 (1906).
2) till II 5 b.
a) (numera föga br.) om vätska o. d.: flyta (hit o. dit); äv.: flyta ut l. sprida sig (över en yta). Då .. (av modersmjölk en droppe) drypes på nagelen eller en spegel, bör droppan hvarken för lätt kringflyta eller med svårighet bringas til kringlopp. PH 6: 3863 (1755). TT 1871, s. 39 (i bet.: flyta ut).
b) om fast föremål: (flytande) driva omkring; i sht i p. pr. Kringflytande isbärg, vrakspillror. särsk. (†) bildl., om person: flacka omkring, ströva omkring. Prytz G1 A 3 b (1621). Kringflytande tiggare. KOF II. 2: 381 (c. 1655). VDAkt. 1735, nr 29. —
(II 5 b) -FLYTTA, -ning. (kring- 1680 osv. omkring 1788)
1) tr.: flytta (ngt) från plats till plats. De skötte (spelet) med lust, kringflyttande svarfvade brickor. Wirsén Vint. 242 (1890; i fråga om brädspel).
2) intr.: flytta från plats till plats o. d.; ambulera; äv. om värksamhet o. d. GT 1788, nr 115, s. 4. Vi kringflyttande hyresgäster. Sthm 2: 192 (1897). (Finnarna livnärde sig ofta av) kringflyttande primitivt åkerbruk på spridda svedjemarker. 2NF 23: 1435 (1916). (†) At .. Tydska Rijket ifrån thet ena (furste-)Huuset til thet andra kringflytt är. Brask Pufendorf Hist. 322 (1680; möjl. tr. o. bildl. anv. av 1). —
(I 1) -FLÄKTA. (kring- 1781 osv. omkring- 1804) (i vitter stil l. poesi) fläkta rundt omkring (ngn l. ngt); jfr FLÄKTA, v.1 (1 o. 4); äv. bildl.; i sht i pass. (särsk. i p. pf.). Thorild (SVS) 1: 63 (1781). Lägret (på de gamla exercisplatserna) var kringfläktat av vindar från skog och ljungfält. Böök ResSv. 61 (1924). —
(I 1) -FLÄTA, v. fläta (ngt) rundt omkring (ngt annat); vanl. i förb. med prep. med: omgiva (ngt) med (ngt annat) på så sätt att detta flätas l. lindas l. viras däromkring. Peringskiöld MonUpl. 210 (1710). En högst originell toffs af förgylldt läder, kringflätad med ett galler af silke, guldtråd och guldband. MeddSlöjdF 1897, 1: 74. —
(I 4 c β, II 4 c β) -FRÄTA, v. (ikring- 1728. kring- c. 1700—1922. omkring- 1759) refl. o. intr.: (på ett frätande sätt) sprida sig l. utbreda sig l. tillväxa; numera bl. (mindre br.) i p. pr., om böld, sår o. d. Isogæus Segersk. 1334 b (c. 1700). De s. k. phagedäniska — d. v. s. kringfrätande — tropiska bölderna. Lagerfelt Schweitzer Urskog. 88 (1922). —
(II 5 b) -FÄRD. (numera mindre br.) färd från plats till plats (ngnstädes); färd rundt om (i ngt); jfr KRING-RESA, sbst. Strinnholm Hist. 2: 250 (1836). Säkerligen var det en gammal sed att genom kringfärd taga sitt rike i besittning. Hildebrand Statsförf. 35 (1896).
Spalt K 2784 band 15, 1938