| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRINGFÖRA kriŋ3~fö2ra l. ~fœ3ra, v. -för, -förde, -fört, -förd; se för övr. FÖRA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. N 5 a (1640: Omkringförelse)), -ING (Björkman (1889) osv.), -NING (Östergren (1930)), -SEL (†, PH 5: 3312 (1752), Ekblad 423 (1764)); -ARE (tillf., Rydberg Myt. 1: 455 (1886)).
(jfr anm. sp. 2781)
1) (med prägel av fackspr.) bringa (ngt) att röra sig i cirkel o. d.; bringa (ngt) att rotera; i sht i pass. o. ss. vbalsbst.; jfr KRING, prep. o. adv. II 2 a. Väderqvarns vingar böra vridas på sned, så framt vädret skal hafva någon kraft, at kringföra vingarne. König Mec. 51 (1752). Igångsättningsvefvens kringförande. Nerén HbAut. 1: 32 (1911).
2) föra (ngn l. ngt) från plats till plats o. dyl. l. hit o. dit, föra omkring (ngn l. ngt); i sht i pass. o. ss. vbalsbst.; jfr KRING, prep. o. adv. II 5 b. Schroderus Os. 1: 366 (1635). (Vår vägledare) som .. kringförde oss i amphitheatern. Atterbom Minn. 362 (1818). Af ifver i tjensten lät .. Banér kringföra sig än i hängbår, än i vagn. Fryxell Ber. 7: 192 (1838). — särsk.
a) i vissa numera obr. bildl. anv.
α) föra (ngn) alltför långt bort från ämnet o. d., föra (ngn) vilse l. på avvägar. Men hwart kringföres jag om myckett wäsend skrifwa. Runius (SVS) 1: 312 (1713). Cavallin Herdam. 4: 98 (1857).
β) i uttr. kringföras av flyktighet, bestämmas av ett flyktigt sinnelag (lust till förändringar). Icke kringföres jag heller af flycktighet: jag fiker nu mera efter intet jordiskt ombyte. Tessin Bref 2: 374 (1756).
b) motsv. KRING, prep. o. adv. II 5 b slutet: sprida, utbreda o. d. Swedberg Ungd. 303 (1709). (Flogrönn) växer upp af Bären som Foglar kringföra. Rosensten Skog. 16 (1737). En häftig storm kringförde och ökade de rasande lågorna. Fryxell Ber. 6: 297 (1833). Flägtar, som kringförde blommornas vällukt. Rydberg Myt. 1: 236 (1886). — särsk.
α) i fråga om forslande av varor för försäljning l. utdelning. Den Tobak, som ostämplad kringföres eller säljes, skal vara confiscable. PH 5: 3177 (1751). Handel med varor genom kringföring. SFS 1929, s. 195.
β) (i sht vard.) med avs. på rykte, nyheter o. d. Rudbeckius KonReg. 207 (1615). De, hvilka låtit sig bruka att utsprida och kringföra .. infama ryckten, anser jag för äreförgätne bofvar. AdP 1789, s. 49. Nyheter blev (förr) inte så lätt kringförda som nu. Lagerlöf Holg. 2: 140 (1907). — särsk. i numera obr. anv. I, som högt effterståen ehrt loof att vijdt kringföra. Leyoncrona Vitt. 178 (1689). En ännu allmännare sägen kringföres, att en jätte vid namn Finn byggt Kyrkan åt den helige Laurentius. Brunius Metr. 87 (1836).
3) (†) med försvagad bet.: vara iförd (ngt) l. hava (ngt) med sig l. på sig l. inom sig o. d. (under sin vandring på jorden o. d.). (Liksom människan före syndafallet bar det himmelska belätet) Altså kringförer hon nu medh sigh effter fallet, thet Jordiska belätet. Muræus Arndt 1: 15 (1647). (De soldater kunna icke) ett godt samwete kringföra .., som (osv.). Isogæus Segersk. 524 (c. 1700). 2SAH 7: 297 (1815).
Spalt K 2787 band 15, 1938