| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRISTENDOM kris3ten~dωm2, r. l. m.; best. -en.
1) benämning på den religion som leder sitt ursprung från Jesus Kristus, kristen religion l. lära (i motsats till judendom, mohammedanism, hedendom osv.); äv. om kristen tro l. lära l. åskådning sådan den (individuellt) formats l. uppfattats av olika människor (under olika tider) l. gestaltats av olika samfund o. d.; äv. om inbegreppet av kristet väsen, tänkesätt o. d. Kristendomen har framvuxit på judendomens mark. Kristendomens införande i de nordiska länderna. Omvända hedningar till kristendomen. Förkunna, utbreda kristendomen. Evangelisk, katolsk, lutersk kristendom. Praktisk kristendom (som yttrar sig i gärningar). G1R 1: 28 (1521). (Vi vilja icke bliva) ifrå vår christendom tvingade och till hedninger och turker varde. RA I. 1: 446 (1545). Sedan Christendomen hit i lande inkom. Schück VittA 1: 245 (i handl. fr. c. 1645). Christendomen, d. v. s. läran om en personlig Gud, är i min tanka den enda sanna monotheism. Geijer I. 5: 302 (1820). Hildebrand Medelt. 1: 5 (1879). Hegel har (enligt Troeltsch) definierat kristendomen såsom den fullkomliga religionen. Göransson UndersRel. II. 1: 131 (1905). — jfr BIBEL-, BOKSTAVS-, FORM-, NAMN-, SKEN-, SÖNDAGS-KRISTENDOM m. fl. — särsk.
a) om den kristna religionen l. läran ss. undervisningsämne: kristendomskunskap. Undervisa i kristendom. Lärare i kristendom. Vara hemma i sin kristendom (äga goda kunskaper i kristendom). Ungdomens Förhör uti sin Christendom, skal med största Flijt idkas. Kyrkol. 2: 9 (1686). Sahlstedt (1773). Hellström Storm 426 (1935). — särsk. (†): katekes. Christendomen .. läses hvarje dag (i apologistklassen) jemte bibliska historien. Skolordn. 1778, s. XX.
b) om kristligt tänkesätt l. kristliga grundsatser o. d.; särsk. (numera bl. ngn gg skämts.) i avbleknad bet., i sådana uttr. som ha någon kristendom (i sig), ha någon moral, iaktta något slags anständighet o. d. KOF II. 2: 86 (c. 1655). O Colombine, om du viste hvad jag längtar efter Christendom. Almqvist Col. 54 (1835). Det säges verkligen om henne (dvs. Maritornes), att, ehuru hon förde ett sådant där lefverne, hon ändock hade någon kristendom i sig. Lidforss DQ 1: 165 (1888).
c) (†) i uttr. i kristendomen, under den kristna tiden (av ett lands historia o. d.). G1R 2: 95 (1525). Sådana Stenar (dvs. runstenar med drakslinga) hafwa stådt på Gambla Vpsala Högar, men för Afguderijt skull äro de dädan tagne först i Christendomen. Rudbeck Atl. 3: 13 (1698). Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 107 (1852).
2) (†) sammanfattande, om kristna länder l. folk: kristenhet. Twrken .. træder fast in i tysland oc haffuer merkeligit tilfelle vtwiide sin makt j cristindomen. G1R 3: 313 (1526). Waak vp aff synden tu Christedom, / om tigh skal saligheet hända. Manuale 1663, s. 510. Tegnér (WB) 10: 60 (c. 1835).
3) (†) om det andliga ståndet l. prästerskapet. Pa cristindomzins Ridderskapzins eller then menige manss vegna. G1R 1: 52 (1523).
4) (†) dop, ”kristning” (se d. o. 2); särsk. i förb. dop och kristendom (jfr DOP, sbst.1 1 a); särsk. i sådana uttr. som få, komma till, taga o. d. (dop och) kristendom, bliva döpt, låta döpa sig; bära l. hava o. d. (ett barn) till (dop och) kristendom, frambära (ett barn) till dopet. Är jcke aff nödhenne atj mett eders vnge sons christendom förtöffue. G1R 7: 106 (1530). Faddrar, som barn bära til christendomen. RA I. 3: 63 (1593). Gudh lathe henne komma till doop och christendom. OxBr. 3: 6 (1612). Gyllenius Diar. 263 (c. 1670). Som iag icke kunde neka barnet dop och christendom. VDAkt. 1751, nr 165. Möller (1790, 1807). jfr Norrl. 14: 56 (1926).
-BRODER. (numera bl. i Finl.) kristen medmänniska l. nästa, medkristen. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 60 (1740). Alla, vänner och ovänner, kände och okände; alla äro de våra medmenniskor, våra kristendoms-bröder. Fryxell Ber. 15: 140 (1848). Ahrenberg Männ. 2: 35 (1907). —
Avledn.: kristendomsfientlighet, r. l. f. —
(1 a) -FÖRHÖR. i sht pedag. förhör i kristendomskunskap. Wallquist EcclSaml. 1—4: 456 (1790). GotlLT 1852, nr 16, s. 1. —
-FÖRKUNNELSE. —
-FÖRNEKELSE. —
-KUNSKAP~20 l. ~02.
1) kunskap i den kristna tron l. läran. Swedberg SabbRo 1502 (1688, 1712). Behörigt prestbevis, intygande god kristendomskunskap. AB 1865, nr 99, s. 1.
2) i sht pedag. om den kristna tron l. läran ss. undervisningsämne; jfr KRISTENDOM 1 a. SFS 1882, nr 8, s. 10. —
-LOPP. (†) om en människas religiösa liv l. utveckling. KyrkohÅ 1905, s. 36 (1723). I synnerhet i början af kristendomsloppet .. ådrager sig en menniska ofta .. lidande. Rudin 1Evigh. 2: 649 (1870, 1878). Dens. BibEnh. 112 (1888). —
(jfr 1 a) -LÄRA, r. l. f. (†) om den kristna tron l. läran (ss. undervisningsämne). SynodA 1: 481 (1771). Vid 1793 års jubelfest beslöt det der församlade presterskapet, att trenne läroböcker uti Christendomsläran skulle utarbetas. Agardh BlSkr. 1: 25 (c. 1855). —
(1 a) -LÄRARINNA. —
(4) -NAMN. (numera bl. i vissa trakter, föga br.) dopnamn. VDBötB 1638, s. 190. Högberg Vred. 3: 304 (1906). —
-STYCKE. huvudpunkt l. huvudstycke i den kristna trosläran; i sht i pl.; särsk. om de fem huvudstyckena i Luthers lilla katekes; äv.: katekesstycke; numera bl. ngn gg i pl. i allmännare anv., särsk. i sådana uttr. som vara klen l. väl hemmastadd o. d. i sina kristendomsstycken, äga klena resp. goda kristendomskunskaper. Thyselius HdlLärov. 2: 26 (1612). (De som gå till skrift) skole wäl kunna Lutheri Catechismum och ther uti författade Christendomsstycken. KOF II. 2: 73 (c. 1655). Emporagrius Cat. Q 7 b (1669). Barnen blifva här vanda att med hopknäppta händer och blottadt hufvud läsa sina Christendomsstycken. Læstadius 1Journ. 4 (1831). Samtal öfver våra vigtigaste christendomsstycken. Wallin Rel. 4: 366 (1838). Östergren (1930; ålderdomligt). —
-SYSKON, pl. (†) personer som gm kristendomen stå i andlig skyldskap till varandra, medkristna. Här står på Båår för wåre Ögon, trenne wåre förnähme Christendoms Syskon. Baazius Posse 6 (1677). DA 1825, nr 10, s. 4. —
-SYSTER. (numera bl. i Finl.) jfr -BRODER. Cavallin Herdam. 5: 510 (cit. fr. 1693). Ahrenberg Männ. 4: 8 (1909). —
(1 a) -UNDERVISNING~0020. i sht pedag. SydsvD 1870, nr 202, s. 2. Läroböcker för kristendomsundervisningen vid vissa läroanstalter i riket. SFS 1920, s. 629. —
-VÄRK, n. (†)
1) handling som tillkommer en kristen. Thessa tw Christendomswercken (Höra och Göra) moste ingelunda söndras ifrån hwart annat. L. Paulinus Gothus ThesCat. 340 (1631).
-ÖVNING. (†) utövande av kristendom, handling l. värksamhet varigm man visar sig vara en kristen; äv.: kristen kult l. ritual o. d. Sådane beprijslige Christendombs öffningar och effecter (som gåvor till kyrkor, skolor o. d. må) blifwa widh Begraffningz Predikningarne allmänt förkunnade, och skiäligen medh loffordh ihogkomne. Stiernman Com. 3: 238 (1664). Swebilius Cat. 2: 103 (1689). Man blir icke rättfärdig och salig för det, at man tager några Christendoms öfningar i agt. Nohrborg 216 (c. 1765). På andra ställen (utom Uppsala) besörjde väl erkebiskopen gudstjenst och annan christendomsöfning genom utskickade clerker. Reuterdahl SKH II. 1: 145 (1843).
Spalt K 2831 band 15, 1938