| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRITA kri3ta2, förr äv. KRETA l. KLITA, r. l. f. ((†) n. TullbSthm 2/8 1581, Därs. 15/5 1582); best. -an; pl. -or; förr äv. KRIT, f.?
1) mjuk o. jordartad, vit (äv. i gråvitt l. gult skiftande) o. avfärgande kalksten (i kemiskt avseende mer l. mindre förorenat kalciumkarbonat) som till huvudsaklig del består av skal av mikroskopiska djur o. bildar mäktiga lager flerstädes i nordvästra Europa, skrivkrita; särsk. om ifrågavarande jordart l. bärgart med tanke på dess användning, vanl. ss. behandlad l. beredd för visst ändamål. Rå, malen, slammad krita. KlädkamRSthm 1561—65 C, s. 6 a. Stoore liusestakar och Cronor (i kyrkan) skal Klockaren låtha skura medh ollio och krijta hwart tridie åhr. KOF II. 2: 515 (1627). Huitlimmas kyrkiann (i Sund) innan til med klita. Murenius AV 588 (1666). Den arma sockerpullan (dvs. Euphrosyne)! Hennes beundrare slickade strax i början allt sockret af henne: nu återstår för vän och ovän bara kritan. Tegnér (WB) 3: 421 (1820; med syftning på ett slags förr förekommande karameller med socker omkring en stomme av krita). Limfärg beredes av slammad krita .. och prima benlim. Bildmark Entrepr. 197 (1921). Gertz o. Grönwall Min. 81 (1923). — jfr BOLOGNESER-, GRÅ-, SKRIV-, SLAM-, TAND-KRITA m. fl. — särsk.
a) i uttr. vit (i sht förr äv. blek) som krita, för att beteckna ngt ss. rent vitt. Bolinus Dagb. 31 (1668). Der stod förbryterskan, så blek som krita. CVAStrandberg 5: 335 (1865). Hellström Kusk. 134 (1910).
b) (†) bildl., om kritvit färg; jfr a. Din’ Lemmars Alabast, din Halszes Kalck och Krijta. Wexionius Sinn. 3: B 2 a (1684). Dahlstierna (SVS) 85 (1698).
2) geol. kritformation, kritsystem; kritperiod; företrädesvis i sg. best.; äv. om till kritsystemet hörande bildning. Krokodilerna från .. England .. ligga under kritan. Stiernstolpe Cuv. 87 (1821). Den yngsta kritan. Flodström Naturförh. 83 (1918). Skånes krita. HimHavJord 1: 238 (1925). — särsk. i inskränktare anv., om kritsystemets övre lager, som innehåller skrivkritan; äv. i uttr. den egentliga kritan. Hisinger Ant. 4: 170 (1828). Lindström Lyell 152 (1857).
3) för märkning, skrivning, teckning, pastellritning o. d. användt l. avsett material som utgöres av (vanl. för ändamålet behandlad o. beredd) krita (i bet. 1) l. (i utvidgad anv.) av annat material med liknande egenskaper; ofta om mindre (vanl. prismatiskt l. cylindriskt l. kakformigt) stycke av dylik krita. Måla med kritor. VarRerV 32 (1538). (Han) timbrar på trää, och mäter thet medh snöre, och vthmerker thet medh krijto. Jes. 44: 13 (Bib. 1541). (Han hade) i Lendsmansgårderna ristat med klijtan uppå wäggen sin upbörd ock utgift. UrkFinlÖ I. 1: 9 (c. 1600). Een Paszare med en Tunga till at sättia klita uti. Rålamb 10: 44 (1691). Skrifva med ett stycke krita. Weste FörslSAOB (1823). Den äkta pastellritningen sker med mjuka, olika färgade kritor. Hubendick FlickLek. 293 (1879). Moberg Sedebetyg 259 (1935). — jfr BLÅ-, FÄRG-, PASTELL-, RÖD-, SKOL-, SKRIV-, SKRÄDDAR-, SVART-, VIT-KRITA m. fl. — särsk.
a) (i fackspr.) i uttr. litografisk l. fet krita, i tunna stänger gjuten färg för utförande av teckningar på litografisk sten. Åkerman KemTechn. 1: 616 (1832). 2UB 10: 311 (1907).
d) (†) i uttr. grön l. brun krita, viss grönresp. brunfärgad lera. Rinman (1788). Weste FörslSAOB (1823).
e) (i fackspr., numera föga br.) i uttr. spansk l. venetiansk krita, om (fabrikat av) späcksten ss. material för ritning l. märkning, skräddarkrita. Möller (1790). Almström Handelsv. 183 (1845).
f) (†) i vissa numera obrukliga uttr. hänsyftande på kritans användning vid räkenskapsföring; särsk. i fråga om det gamla bruket på värdshus o. krogar att på en tavla o. d. med krita notera gästers skulder för förtäring. At, ther the yterligare förordnade någon, som skulle på deres vägner trachtera migh, skulle hann väl bruka krijtan. OxBr. 10: 248 (1618). Och för min gom, / Om fickan är tom, / Sörjer nog kritan och — suadan. Wennerberg 2: 69 (1849, 1882); jfr 4. — särsk.
α) i uttr. (med l. efter o. d.) dubbel krita, angivande att ngn tillgodoser sig gm ohederliga räkenskaper (eg. gm att skriva upp samma post två gånger) l. ”hugger för sig”. Fosz 597 (1621; nt. orig.: mith dubbelder Kryten; Weigere: met dubbelt Krit). Sedan jag afton måltiden, efter dubel krita räknad med 10. Dal. betalt. Humbla Landcr. 41 (1740). Några dryga, med .. dubbel krita uppsummerade räkningar. Wadman Saml. 2: 57 (1835).
β) i uttr. förstå sig på kritan, äv. krita, förstå att göra upp räkningen till sin förmån; äv. allmännare, dels: förstå att draga vinst av en förvaltning o. d., veta att sko sig, dels med förbleknad bet.: förstå sig på världen, vara erfaren. Livin Kyrk. 79 (1781). Weste FörslSAOB (1823). Runeberg 6: 43 (1862). Björkman (1889).
a) i uttr. på krita, på kredit, på räkning. Taga, lämna (ngt) på krita. Leva, äta på krita. Så kan jag i hvar bod få taga alt hvad jag behagar på krita. Leopold (SVS) II. 1: 124 (1781). Om inte skräddarn på god tro / På krita sytt hans frack. Hedberg Calle 7 (1859). På tre månaders krita. Lengqvist Stud. 13 (1873). Bååth Vagant. 27 (1906).
b) i annan anv.; nästan bl. ss. obj. till ha(va) l. få. Han hade krita i cigarraffären. Kan jag inte få krita till i morgon? Blanche Bild. 4: 174 (1865). Laurén Minn. 164 (1877). (†) (Sv.) Stå till kritan hos någon, (t.) bei einem Schulden haben. ÖoL (1852).
5) [sannol. utvecklat ur 3 f (med urspr. bet.: när det kommer till uppgörelsen av räkenskaperna l. räkningen)] i uttr. när det kommer till kritan, när det kommer till avgörande, när det gäller l. kniper. Almqvist Smar. 275 (1845). När, som ordspråket lyder, det kom till kritan, svek modet hos de flesta. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 266 (1848). När det kommer till kritan, när det gäller ett verkligen gemensamt landtmannaintresse, så gå dock landtmännen (i riksdagen) ihop igen. VL 1894, nr 51, s. 2. Nog talades det .. ibland om flyttning, men när det kom till kritan drog man sig. SvD(B) 1932, nr 238, s. 8.
(1, 2) -AVLAGRING~020. geol. konkret: från kritperioden stammande avlagring, särsk. av skrivkrita. Holmström Naturl. 1: 160 (1888). —
(1, 3) -BIT. —
-BLEK. i sht i fråga om ansiktsfärg; jfr LIK-BLEK; jfr KRITA, sbst. 1 a. Callerholm Stowe 502 (1852). Söderberg ResRom 189 (1929). —
-BÄRG. (krit- 1705 osv. krite- 1702)
(3) -BÖSSA. (krit- 1637. krite- 1637—1645) (†) jfr BÖSSA 1. OxBr. 11: 696 (1637). Därs. 810 (1645). —
-EMULSION. (krit- 1885 osv. krita- 1843) farm. suspension innehållande krita. Cederschiöld HbBarnm. 372 (1843). SvFarm. 293 (1925). —
(1; jfr 2) -FORMATION(EN). geol. sammanfattningen av de under kritperioden avlagrade bildningarna, bland vilka i nordv. Europa skrivkritan i allm. ligger högst upp, kritsystemet. Stiernstolpe Cuv. 87 (1821). Gertz o. Grönwall Min. 91 (1923). —
-FULL. (krit- c. 1755. krite- c. 1635—1700) (†) starkt kritblandad l. krithaltig, rik på krita; äv.: bestruken l. betäckt med krita. Schroderus Dict. 173 (c. 1635). Schultze Ordb. 2437 (c. 1755). —
-FÄRG.
2) (†) till 1: pulveriserad krita ss. färgtillsats; äv. om kritmjölk l. kritvatten. Holmberg 1: 499 (1795). Björkman (1889).
-GAS. [kolsyra utvecklas ur krita vid tillsättande av syra] (†) kolsyra. Weste (1807; med hänv. till luftsyra). Dens. FörslSAOB (1823). —
-GLAS. (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) tekn. eg.: glas till vars framställning krita användes; kalkglas, bömiskt glas. Rinman 1: 1073 (1788). Seitz Glas. 69 (1933). —
-GRUND, r. l. m.
1) grund som utgöres av krita; jfr GRUND, sbst.1 I 2. (Staden) Guayaquil ligger på en kritgrund. Bergman Jordkl. 137 (1766).
2) tekn. botten- l. grundfärg av krita (för målning l. förgyllning). Lind (1749). Målning på kritgrund. Brunius GotlK 2: 264 (1865). HantvB I. 1: 381 (1934).
(1, 2) -HAV. geol. hav i vilket kritavlagringar avsatt sig. Hammargren Jordkl. 79 (1854). HimHavJord 1: 238 (1925). —
-JORD. i sht geol. i naturen förekommande pulverformig krita (vanl. ingående ss. beståndsdel i jordart), jordartad krita; äv. (o. i sht) om med dylik krita (starkt) uppblandad jordart. Wallerius Min. 12 (1747). Att kalk- och krit-jord icke är den bästa för vegetabilier. Dens. Åkerbr. 175 (1761). UB 3: 286 (1873). —
(2) -KALK. geol. (en i allm. mjukare o. ngt avfärgande) kalksten som avlagrats under kritperioden. VetAH 1760, s. 256. SvGeogrÅb. 1927, s. 134. —
-LERA, r. l. f. [jfr t. kreideton; benämningen föranledd av färgen] (†) geol. (vitt l. gråaktigt) bleke; äv. om piplera. Linné Sk. 2 (1751). Alm(Gbg) 1788, s. 41. Auerbach (1911). —
-LIK, adj. —
(3) -MANER.
2) (i fackspr.) teckning l. grafisk metod varmed efterbildning av kritteckningens tonighet o. valörrikedom avses. AB 1865, nr 31, s. 2. Kartan .. förses med en terrängbeteckning i kritmaner. BtRiksdP 1885, 6Huvudtit., Bil. s. 31. InbjHReallärovSthm 1892—93, s. 33. —
-MJÖLK. tekn. mjölkliknande vätska som (huvudsakligen) utgöres av i vatten utrörd pulveriserad krita. JournManuf. 3: 89 (1833). —
-MÄRGEL. geol. märgel som innehåller fragment av krita i större mängd; äv. i utvidgad anv., om ljus (vit l. gråaktig) märgel. Wallerius Min. 23 (1747). Ymer 1934, s. 235. —
(1; jfr 2) -PERIOD(EN). geol. den sista av de mesozoiska perioderna, under vilken de till kritsystemet hörande bildningarna avlagrades. Hammargren Jordkl. 81 (1854). —
(2) -PETRIFIKAT. (numera knappast br.) geol. kritfossil. SNilsson (1825) hos Berzelius Brev 14: 33. —
-PIPA, r. l. f. benämning på ett slags av piplera tillvärkade kritvita tobakspipor. Weste (1807). Flodström SvFolk 293 (1918). —
-SALT, n. (krit- 1765. krita- 1770—1852) [jfr t. kreidesalz, nylat. sal cretæ] (†) fint kristalliserat kalciumkarbonat; äv. om varje förening av en syra o. krita. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 166 (1765). Rinman (1788). Dalin (1852). —
-SKALLE. [eg.: skalle med krita i] (†) dumbom, dumsnut. Wetterbergh Sign. 253 (1843). Blanche Våln. 156 (1847). —
-SLAMMA; -slamning. (i fackspr.) bestryka (vitmena) med kritmjölk; företrädesvis i p. pf. ss. adj. o. ss. vbalsbst. -slamning. Fatab. 1910, s. 236. Ramsten o. Stenfelt (1917: kritslamning). —
(3) -SLÅ, v.; -slagning. (i fackspr.) med ett utspänt kritsnöre (som lyftes o. släppes) åstadkomma kritstreck på (ngt) till ledning för skrädning, sågning, klippning o. d. Dalin (1852). Östergren (1930). —
(2) -SLÄTT, r. geol. slätt med kritavlagringar. Skånska kritslätten omkring Lund, Malmö och Landskrona. 2VittAH 14: 82 (1838). —
(3) -SNÖRE. (i fackspr.) snöre som bestruket med krita (l. kol) användes vid kritslagning. Rålamb 10: 44 (1691). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 242. —
-SOCKER. (numera bl. i icke fackmässigt spr.) (ss. dekorering på tårtor, bakvärk o. d. förekommande) kritvit sockermassa, pikerglasyr, kristyr. Crusenstolpe 1720 91 (1837; i bild). Siwertz ResK 25 (1929). —
-STEN.
1) geol. till 1, 2: sten tillhörande (den övre) kritformationen; särsk.: kritkalksten. Serenius Ggg 2 b (1734). Linné Gothl. 231 (1745). Rydbeck Kalkmåln. 95 (1904).
(3) -STICK. (i fackspr.) jfr -MANER 2. Kritsticket .. bestod däri att man med en finspetsad, mycket lätt hammare .. genom inknackning i plåten noga imiterade kornen af på papper tecknade kritstreck. Tallberg Etsn. 24 (1912). —
(3) -STRECK. —
-STRYKA; -ning. (i fackspr.) bestryka (vitmena) med kritmjölk l. kritvatten. Vi hafva kritstrukit taken. Lagerlöf Berl. 2: 287 (1891). —
(1; jfr 2) -SYSTEM(ET). geol. kritformation(en). Hammargren Jordkl. 75 (1854). Skånes kritsystem. Flodström Naturförh. 82 (1918). —
-TÄKT. (i fackspr.) abstr. o. konkret. Schnittger FörhistFlintgr. 99 (1910; abstr.). Fornv. 1920, s. 144 (konkret). —
-VATTEN.
1) (†) vatten som innehåller kritpartiklar uppslammade (o. som därav har sin färg). Hiorter Alm. 1745, s. 7. Kritvatnet i Seine. Linné Diet. 2: 81 (c. 1750).
2) (i fackspr.) vatten vari krita utrörts; tunn kritmjölk. Stål Byggn. 1: 136 (1834). TurÅ 1908, s. 254. —
-VIT. (krit- 1658 osv. krite- c. 1700—1732) vit som krita, rent vit, snövit; jfr KRITANDE (se avledn.). Stiernhielm Herc. 233 (1658, 1668). Kritvit nysnö. Didring Malm 1: 212 (1914). De kommo tillbaka kritvita i ansiktet av rädsla. Lagergren Minn. 1: 44 (1922). —
(1, 2) -Ö. (numera bl. tillf.) ö med kritformation. Linné Sk. 230 (1751). Palmblad LbGeogr. 280 (1835). —
-ÖRT. bot. (växt av) släktet Gypsophila Lin. (med kritvita blommor), gipsblomma. Lilja SkånFl. 279 (1870). PriskurBergTrädg. 1903—04, s. 23.
B (†): KRITA-EMULSION, -SALT, se A.
C (†): KRITE-BÄRG, -BÖSSA, -FULL, -STYCKE, -VIT, se A.
KRITAKTIG, adj. till 1: som liknar l. erinrar om krita; förr äv.: krithaltig. Bromell Berg. 11 (1730). Flinta .. med en hvit kritaktig skorpa omkring. Kalm VgBah. 83 (1746). Krit och kalkaktige vatten. Gadd Landtsk. 1: 103 (1773). Heidenstam Birg. 111 (1901). —
KRITANDE, adv. o. adj. [jfr sv. dial. kritande(s), adv., d. kridende, adv. o. adj.; analogisk bildning till KRITA, sbst. 1, i ssgn KRIT-VIT genom inflytande från t. ex. ellande röd : ELD-RÖD, kolande mörk : KOL-MÖRK] (i vitter stil)
1) adv., ss. förstärkningsord till vit. Kritande hvita tänder. Molin ÅdalP 63 (c. 1895). Hon var .. kritande hvit i synen. Hedenstierna StutaP 10 (1899). Moberg Sedebetyg 271 (1935).
2) (tillf. i vitter stil) adj.: kritvit. Mot .. himmelen blänker / fyren i kritande färg. Asplund Klockb. 31 (1925). —
KRITERAD, p. adj. [jfr d. kridere] (i fackspr.) till 1, om papper (l. papp): som för användning till illustrationstryck försetts med ett överdrag av slammad krita (l. mineralfärg) o. glättats. NordBoktrK 1905, s. 112. Kroon Reprodukt. 83 (1935). —
KRITIG, adj. till 1.
1) (†) som består av krita, kritartad; kritblandad, krithaltig. Lind (1749). Ett kritigt slem. Scholander 2: 120 (1866).
2) (†) om ort l. trakt: som är rik på krita, som har kritgrund. I det kritiga Stubnitz. Phosph. 1810, s. 281. Adlerbeth Ov. 175 (1818).
3) bestruken l. betäckt med krita; numera bl.: betäckt med l. neddammad l. nedsölad av kritstoft. Schultze Ordb. 2437 (c. 1755). Bergklint Vitt. 109 (c. 1775). Man blir så kritig om fingrarna av allt skrivandet på svarta tavlan. Östergren (1930).
4) i sht konst. som har kritans kalla o. livlösa vita färg; stundom: kritblek (i ansiktet). NordT 1886, s. 536. Koloriten föreföll kritigt overklig. Nordensvan SvK 633 (1892). I rum tagna porträtt blifva lätt hårda eller ”kritiga”. Roosval Burton Fotogr. 42 (1899). (Polackerna) kommo .. kritiga i ansiktet. Hallström Händ. 29 (1927). SD(A) 1930, nr 323, s. 8. —
Spalt K 2841 band 15, 1938