| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
1) (ngt vard.) krockera. NF 3: 654 (1879). Knappast en enda gång lyckades han krocka. Höglund Lyt. 52 (1910). Smällen av ett krockande träklot. Fogelqvist Minn. 102 (1930). jfr BORT-KROCKA.
2) (vard.) stöta samman, kollidera; äv. tr.: stöta samman med (fordon o. d.); särsk. i fråga om motorfordon. Medan en poliskonstapel höll på att skriva upp .. bilarnas nummer kom en fjärde bil .. och krockade droskbilen nr tre. SvD(A) 1931, nr 117, s. 13. Buss och spårvagn krocka på Norra Bantorget. Därs. 1933, nr 222, s. 5 (rubrik).
Spalt K 2858 band 15, 1938