| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRÄKA krä3ka2, v.1, förr äv. KRÄCKA, v., -er, -te, -t ((†) ipf. -ade TRudeen Vitt. 256 (1686: Kräkad)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
(numera bl. i folkligt spr. i vissa trakter)
1) kräla, krypa; jfr KRÄLA 1 a. Alt thet som kräker på iordenne. 1Mos. 1: 26 (Bib. 1541). Gudh bannade ormen .. / På titt bröst skal tu kräka. Ps. 1567, s. 92 a. Kräkande Bijn. IErici Colerus 2: 92 (c. 1645). I allt detta hväsande, kräkande och krälande. Fröding Brev 233 (1895); jfr 2. — särsk.
a) (†) i uttr. kräkande djur, sammanfattande beteckning för de lägre djuren (som förflytta sig krypande l. krälande); särsk. om kräldjur. VarRerV 52 (1538). Weste FörslSAOB (1823).
b) om person; äv. mer l. mindre bildl.; jfr KRÄLA 1 b. SvOrds. A 2 b (1604). Een dehl af .. (fiendens) footfolck begynte att kräka på Jorden. KKD 11: 251 (1704). (Säljägaren lägger) sig raklång på skidans bakre del, hasar sig fram eller ”kräker” med händernas och fötternas tillhjälp, till dess han kommer inom lagom håll. Ekman NorrlJakt 238 (1910).
2) vimla, myllra, kräla; äv. med subjektsväxling: vimla (av ngt); äv. opers. Petreius Beskr. 3: 18 (1615). Xerxes .. / Såg att slätten längz och tvär / Kräkad af sin stora här. TRudeen Vitt. 256 (1686). Thet myckna Folcket, som tå vthi Franckrijke kräkte. Brask Pufendorf Hist. 188 (1680). Det kräkte af menniskor. Heinrich (1828). — särsk. (†) i uttr. kräka (full) med ngt, vimla av ngt. Såren, som kräkte fulla medh Matkar. Wallius JEriksson Förrt. A 2 b (1620). Altså kräker och nu Werlden medh oräkneligit Folck. Kalff HPedersson B 1 a (1644).
Spalt K 3056 band 15, 1938