Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRÄKEL, sbst.2, l. KRÄCKEL, n.; best. -klet; l. KRÄGGEL, n.
Ordformer
(kräckel 1773—1807. kräggel 1731. kräkel 1738—1755)
Etymologi
[vbalsbst. till KRÄKLA, v. Anm. Formen kräggel beror sannol. på inflytande från d.]
(†) gnat, kältande. Jag vårdar intet svara på dit kräggel. SedolärMercur. 3: nr 2, s. 4 (1731). Möller (1807).
Avledn. (†): KRÄKELAKTIG, adj. gnatig. Schultze Ordb. 2414 (c. 1755).

 

Spalt K 3058 band 15, 1938

Webbansvarig