| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
(†)
1) äta fin o. läcker mat, ”smörja kråset”; leva kräsligt, hängiva sig åt ett yppigt levnadssätt, göra sig goda dagar; godta sig (med ngt); äv. refl. The som sökia at kräsa sigh. Preutz Kempis 332 (1675; lat. orig.: quærentes semper mollia). Alt Bordet the höllia tå öfwer med Faat, / Och kräsa thet mästa the kunna med Maat. Törnewall D 5 b (1694). Intet inhyses Hion är så uselt, att det icke då (dvs. under julen) på sitt sätt skall kräsa. SmålHembygdsb. 1: 38 (i handl. fr. 1749). Jfr: (Sv.) Kräsa med sig .. (fr.) Se donner les bons morceaux. Nordforss (1805; angivet ss. vard.); jfr 2.
2) med prep. med, äv. för: visa alltför stor omsorg o. ömhet om l. efterlåtenhet o. flathet mot (ngn), klema l. kela l. pjoska l. pjunka med (ngn l. sig l. sin kropp), fjäsa för (ngn). Kräsa for tin son så moste tu framdeles bäffua for honom. Syr. 30: 9 (1536; Bib. 1541: War flaat för tin son; Apokr. 1921: Kela med din son; Luther: zertle mit deinem Kinde). Att kräsa med sin kropp .. / Det ändas tijdt med sorg. Leyoncrona Vitt. 178 (1689). Han kräsar med sig. Lind (1749). Meurman (1846).
Spalt K 3077 band 15, 1938