| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRÄVA krä3va2, äv. (numera bl. metall. i bet. 4 i uttr. krävjande (masugns)gång, krävjelag) KRÄVJA krä3vja2, v., pr. ind. kräver (förr äv. krävjer), pr. ind. sg. pass. kräves (förr äv. krävjes) l. (i sht i bet. 3 slutet) krävs, ipf. ind. krävde, sup. krävt, p. pf. krävd; l. (numera bl. i högtidligare stil med ngt arkaistisk anstrykning) kravde, kravt, kravd; förr äv. KRAVA, v. -er. vbalsbst. -AN (†, Schultze Ordb. 2407 (c. 1755: Krävjan, Kräfjan)), -ANDE, -ELSE (†, G1R 4: 114 (1527: kræffuelse), Lind (1749: Kräfjelse)), KRÄVNING (numera nästan bl. i bet. 4, Linc. (1640), JernkA 1828, 2: 16 (i bet. 4), Dalin (1852)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (anträffat i ssgn ARV-KRÄVERSKA).
(inf. o. pr. ind. pl. akt. krä(f)va (kräffwa, kref(f)-ua osv.) G1R 3: 163 (1526) osv. krävja (kräff(w)ia, kref(f)ia osv.) OPetri Tb. 6 (1524; uppl. 1929), Bælter JesuH 5: 389 (1759). krafva (kraffue) HB 2: 260 (1594), Törnewall E 6 b (1694; rimmande med hafva). kraffia OPetri Tb. 155 (1527; uppl. 1929).
p. pr. krä(f)vande HC11H 10: 176 (1680) osv. krävjande (kräfj-) Serenius (1741), Chydenius 425 (1780); i bet. 4 Garney Masmäst. 439 (1791) osv.
pr. ind. sg. akt. krä(f)ver (kræffuer, kreffuer osv.) G1R 2: 90 (1525) osv. kräfjer (krefier osv.) Schroderus Comenius 472 (1639), VDAkt. 1811, nr 495. kraf(f)uer Aschaneus HwsRegl. 15 (1614). — pass. krä(f)ves Schück VittA 1: 138 (i handl. fr. 1629) osv. kräfwies (krefwies) Rudbeckius KonReg. 471 (1620), RARP V. 2: 101 (1655). krävs (kräfs, kreffs) Rääf Ydre 1: 361 (1603) osv.
ipf. kravde (kraf(f)de osv.) OPetri Tb. 34 (1524; uppl. 1929), Risberg Aisch. 24 (1890). krävde (kräf(f)-de osv.) G1R 2: 33 (1525) osv.
sup. kravt (kra(a)f(f)t osv.) G1R 3: 20 (1526), SvTidskr. 1873, s. 507. krävt (kräft, krefth) UpplDomb. 3: 131 (1582) osv.
p. pf. kravd (kraf(f)d(er) osv.) G1R 1: 101 (1523), SFS 1851, nr 27, s. 23. krävd (kräfd) Blanche Våln. 48 (1847) osv. kreffuen Rääf Ydre 1: 361 (1603: kreffuet, n.))
1) på grund av värklig l. förment rättighet begära (ngt, att erhålla ngt, att ngn skall göra ngt), (bestämt, med auktoritet) framställa l. framkomma med krav l. anspråk på (ngt), fordra l. yrka på l. äska (ngt).
a) med direkt sakobj. (äv. att med inf. l. att-sats); ofta med prep. av o. sbst. angivande den på vilken kravet ställes; förr äv. avbleknat: begära (ngt), anhålla om (ngt, att ngt måtte bliva gjort). For(näm)nde herrar riikitzins raadt .. (hava) krafft aff oss athuj szamma cröningh icke lengher dröya schule. G1R 3: 20 (1526). The kraffde (icke) någhor löön. LPetri 1Post. S 2 b (1555). Hwadh kräfwer Gudh af oss j thette förste Budhordet? Carl IX Cat. A 2 a (1604). Jag kan få mig en örfil utan att kunna kräfva upprättelse. Liljecrona RiksdKul. 28 (1840). Tjänstemännen kräva rätt till neutralitet vid konflikter. SvD(A) 1935, nr 51, s. 3. — särsk.
α) med saksubj.; i sht om lag l. förordning, ngns plikt l. ämbete, sed l. bruk, sanningen, rättvisan o. d.; stundom närmande sig till l. övergående i bet. 3. G1R 3: 20 (1526). Om tu skulle så döma mich som thin strenga retwijsa kreffuer. Mess. B 1 a (1531). Lijka Brutt kräffuer lika Straff. DomRegl. mom. 21 (c. 1540). Man må väl kläda sig, som stånd och värde kräfver. Kolmodin QvSp. 1: 601 (1732). Han ägde .. icke de egenskaper, som ämbetet krafde. Malmström Hist. 5: 335 (1877). Ute på gatan ställde studenterna upp sig i led för att som skick och bruk krävde, sjungande och hurrande draga fram genom Wadköpings gator. Bergman Mark. 283 (1919).
β) [specialfall av α] i p. pr. med adjektivisk bet., om arbetsuppgift o. d.: som ställer stora krav l. anspråk på ngns förmåga. En krävande uppgift. KrigVAH 1887, s. 41. Skolarbetet har år från år blifvit mer kräfvande. SD(L) 1896, nr 466, s. 4. Goethes självbiografi är så pass krävande att läsa i original, att en svensk tolkning är väl på sin plats. Böök 4Sekl. 28 (1928).
b) närmande sig till l. övergående i bet.: hava av nöden, behöva, tarva. Frese AndelD 50 (1726). Hans stora, mägtiga själ krafde ett friare utrymme till verksamhet. Strinnholm Hist. 1: 73 (1834). Större arbetskraft / kräfver Grotte än han haft. Rydberg Dikt. 2: 61 (1891).
c) (numera föga br.) med prep. på (uppå). OPetri MenSkap. 79 (c. 1540). Han skulle stå bönderne thill swars ner ther vppå kraffdes. UpplDomb. 2: 23 (1578). Maagen kräfwer på sin rätt. Grubb 59 (1665). Den säkerhet, hvarmed den husliga affären som ett redan fullbordadt faktum kunde kräfva på godkännande och understöd hos annars ovilliga anförvanter. Hallström Brilj. 8 (1896).
2) [specialfall av 1] i fråga om gäld l. tillgodohavande.
a) med direkt sakobj.: begära l. påyrka att få (skuld) inbetald l. (tillgodohavande) utbekommet o. d.; äv. bildl. OPetri Tb. 34 (1524; uppl. 1929). (De tyska ryttarna) krafde sin lön. RA I. 2: 276 (1569). Tagh thet tu får och kräff thet åther står. SvOrds. C 3 a (1604). Ach! döden är en faslig björn, / Han kräfver lifvet hvarje timma. Bellman (BellmS) 2: 46 (c. 1767, 1791). Alla de fordringsegande handelshusen kräfde nu enständigt sin betalning. 3SAH 3: 480 (1888). Mål, i hvilka kräfves gäld efter den, som är död. Kallenberg CivPr. 1: 376 (1918).
b) med personobj.: framställa yrkande till (ngn) om betalning av skuld o. d.; ofta i uttr. kräva ngn för l. på, förr äv. om (gäld, hyra, skatt o. d.); äv. abs.; äv. bildl. OPetri Tb. 155 (1527; uppl. 1929). Ther war så monge, som kraffde. SkrGbgJub. 6: 59 (1587). Hann .. haffuer krafft. Påwell om sin betalningh. SthmTb. 1599, s. 37 b. Lån tin wän, och kreff tin owen (dvs. det händer lätt att vänskap förbytes i ovänskap, då vännen kräves på en skuld). SvOrds. B 5 a (1604). Jag blef kräfd för en borgen, som jag inte underskrifvit. Blanche Våln. 48 (1847). Närhelst jag af skickelsen kräfs på det lif mig förläntes. Janzon Prop. 2: 9 (1908). Det är en karl där ute, som kräver dig på femti öre. Bergman Patr. 93 (1928).
c) (†) i uttr. kräva på (ngt), yrka på (betalning av gäld o. d.). OPetri Tb. 6 (1524; uppl. 1929). Tyske stædernes fulmyndoge sendebud .. kreffia vppa forbene[m]pde gældz betalning. G1R 4: 165 (1527). ConsAcAboP 2: 12 (1654).
d) (†) i uttr. kräva ngn ngt, kräva ngn på ngt. OPetri Tb. 99 (1526; uppl. 1929). The 150 daler som .. Lodwich Korff henne krefth haffuer. UpplDomb. 3: 131 (1582). ConsAcAboP 2: 145 (1659).
3) med saksubj.: medföra (ett ofrånkomligt) behov av (ngt), göra (ngt) nödvändigt l. behövligt l. erforderligt, (er)fordra, tarva; icke alltid skarpt avgränsat från 1 a α. Icke använda större våld än nöden kräver. 1Mack. 8: 25 (Bib. 1541). Siwkdomar som kräffia och fordra åderlåtande. BOlavi 178 b (1578). Vår stat (dvs. ställning) .. kräfver fredh med Ryssen. AOxenstierna 2: 246 (1615). (Trupperna) voro fördelade på sådane punkter, som ovilkorligt kräfde besättningar. Rydberg Ath. 82 (1859). Inte bara solospelet utan också orkestermusicerandet kräver helt sin man. SvD 24/2 1935, Söndagsbil. s. 9. — särsk. i pass. med intransitiv bet., förr äv. refl.: vara av nöden l. av behovet påkallad, behövas, erfordras. G1R 2: 92 (1525; refl.). Thet är fåfängt medh orden trösta, ther wercken (dvs. handling) krefwies. Gustaf II Adolf 529 (1629). Vapen kräfvas i dessa tider. Rydberg Vap. 117 (1891). Polismännen i Paris .. taga gentemot bråkstakar och oroselement genast och utan tvekan till hårdhandskarna, när så kräves. SvD(A) 1934, nr 8, s. 7.
4) metall. abs., om masugn l. masugnsgång: kunna tåla en ngt större mängd malm i förhållande till kolmängden, gå i krävjelag. Krävjande masugnsgång. NoraskogArk. 4: 217 (1719). Under kräfjande hyttegång. Garney Masmäst. 439 (1791). Slaggen ljusnade och ugnen syntes kräfva. JernkA 1828, 2: 67. 2NF 17: 1212 (1912).
5) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) abs., om ko: vara brunstig (eg.: ”kräva tjur”). Broman Glys. 3: 13 (c. 1730). Lind (1749).
6) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) refl., om barn: tillkännagiva att man behöver göra sitt tarv. Mången kan sij på Waggan, när Barnet wil kräfia sigh. .. En förwijtelse emoot förmäten Klookheet. Grubb 546 (1665). Weste FörslSAOB (1823). — jfr (†): Naturen (skulle då) ey så offta som behoff görs, sigh til Stoolgången kräffia. Palmchron SundhSp. C 8 b (1642).
7) (†) refl., i uttr. kräva sig själv, om mila: av sig själv åstadkomma en öppning för elden. Wallner ArtCarb. 14 (1741). Om Milan på något ställe .. skulle fordra fyllning, .. bör man icke dermed dröja, til des hon kräfver sig sielf. Dens. Kol. 34 (1746).
KRÄVA IN10 4. till 2 a: begära att få (skuld) inbetald. OPetri GudzOrdh D 1 a (1528). Bååth Gudrun 86 (1900). jfr INKRÄVA. —
KRÄVA PÅ. (†) till 1 c: påfordra. När er sanna pligt er åtgärd kräfver på, / Glöm allt förutan den. Bergklint Vitt. 97 (1766). jfr PÅKRÄVA. —
KRÄVA UPP l. OPP. (†) till 2 a: kräva in. HH XIII. 1: 261 (1566). När dee kräfwia vp sine giäldh. LReg. 243 (1648). Lind (1749). jfr UPPKRÄVA. —
1) till 1 a. Brenner Pijn. 97 (1727). Här vandre fri och stolt, bland fjellarna en ätt, / som sjelfmant ger sin pligt, och kräfver ut sin rätt. Tegnér (WB) 2: 63 (1811). Moberg Rosell 317 (1932).
2) till 2 a: G1R 1: 202 (1524). Han wille kräfja lönen uth, för det han præceptorerade för hennes barn. ConsAcAboP 4: 282 (1675). Grimberg VärldH 4: 191 (1930). —
(4) -VILA, r. l. f. (†) metall. = KRÄVJE-LAG. NoraskogArk. 4: 217 (1719). Garney Masmäst. 385 (1791).
(4) -LAG, n. metall. förhållande som råder vid masugnsgång med ngt underskott av malm i förhållande till kolmängden; ofta i uttr. hålla ugnen i krävjelag, gå l. vara l. komma i krävjelag (om ugn). Angeläget är .., att Masugnen hålles uti ett medelmåttigt Kräfjelag. Rinman JärnH 1020 (1782). Nu .. kom ugnen .. i alldeles för starkt kräfjelag. JernkA 1846, s. 204. Därs. 1857, s. 106. 2NF 17: 1212 (1912).
Spalt K 3082 band 15, 1938