Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUFFA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr KUFF.
Etymologi
[sv. dial. kuffa, stöta, kuva; jfr nor. dial. kuffa, stöta, nt. kuffen, stöta, eng. cuff, slå, knuffa, stöta; möjl. besläktat med KUVA]
(†) stöta, slå, knuffa, puffa. Verelius 233 (1681). Broms Vitt. 365 (1708; i bild). Malmborg Barclay 722 (1740). Heinrich (1814). — särsk. bildl.: undertrycka, kuva. Spegel GW Fff 1 a (1685). Hvad Heder wor det, Herre lille (dvs. ”Astrild”), / Om du en spak och wärnlös kuffa ville? ÖB 2 (c. 1712).
Särsk. förb. (†): KUFFA UNDAN. knuffa undan. Lundberg Paulson Erasmus 177 (1728). —
KUFFA UT. knuffa ut. Serenius (1741).

 

Spalt K 3115 band 15, 1938

Webbansvarig