| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULEN kɯ3len2, förr äv. KOLEN, adj. -let; -lne, -lna; -lnare; adv. -LET.
1) som har en (relativt) låg värmegrad, kall (se KALL, adj. 1); numera bl. (i sht i vitter stil) i fråga om luftens temperatur l. väderleken; numera vanl. övergående i bet.: kall på ett obehagligt sätt, gråkall, ruskig; äv. i uttr. det är kulet, det råder en låg temperatur, det är gråkallt. PErici Musæus 5: 67 b (1582; i bild). Offta (är det) i .. (en fattig mans) kiöke kalt och kuhlet och illa wulet. Grubb 205 (1665). En kulin Storm. Lucidor (SVS) 1: 187 (1672). Kolmodin QvSp. 2: 84 (1750). Än under isens fällar täckt / Den kulna böljan sucka hördes. Lidner (SVS) 1: 191 (1780). I dagar tre det blåste, / var kulet som om höst. Gellerstedt Efters. 74 (1891). 3SAH 8: 9 (1893; i bild). — jfr GRÅ-, HÖST-, VINTER-KULEN. — särsk.
a) (numera nästan bl. i vitter stil) i överförd anv., dels om tid (årstid, dag osv.), dels om trakt av jorden o. d. med tanke på det klimat som råder där, i denna anv. ofta övergående i bet.: karg, ogästvänlig. Spegel GW 97 (1685; om Nordamerika). År 1756 var en af våra kulnaste Somrar. VetAH 1757, s. 261. Vår kulna Nord. Lagerbring 1Hist. 3: 661 (1776). En kulen hösteqväll. BEMalmström 6: 35 (1839). SvD(A) 1933, nr 297, s. 14.
b) (numera nästan bl. i vitter stil) om (mindre) lokalitet, ss. rum o. d.; numera vanl. övergående i bet.: otrivsam, kuslig. (De nämnda grottorna äro) mästedels kulna och swala. Hiärne 2Anl. 250 (1706). Et .. kulit rum. VDAkt. 1752, nr 259. Ett mörkt stadskök mot en kulen gård. DN(A) 1934, nr 233, s. 26.
2) (numera mindre br.) om levande varelse: genomträngd av köld, frusen; småfrusen. Lucidor (SVS) 1: 252 (1672). At .. (framför en brasa) sin kulna kropp på alla sidor masa. Kolmodin QvSp. 1: 473 (1732). Lagerlöf Holg. 2: 374 (1907; om tjädrar). (Vi voro) något kulna på grund av den tidiga (morgon-)timmen. Andersson Drak. 261 (1926).
3) i bildl. anv.
a) (i sht i vitter stil) som gör ett obehagligt intryck på människans sinne: obehaglig, kuslig; bister, tröstlös. När alt är kalt och kulit, skole wi tenckia .., at (osv.). Swedberg Cat. 810 (1709). Karl IX:s kulna tid. Ahnlund GA 224 (1932). jfr (†): Dödens kulna skymt. Bellman Gell. 80 (1793).
b) (i sht i vitter stil) om person: kuslig till mods; nedstämd; dyster; äv. i överförd anv., om yttrande o. d. Bellman SkrNS 2: 202 (1791). Hans .. ord om döden gör mig kulen. Nicander 2: 433 (1820). Quennerstedt StrSkr. 2: 14 (1863, 1919). jfr (†): Thet bliffuer medh tigh, bådhe kulit och kalt, / Titt stora hopp, thet är nu alt. TobCom. C 1 b (1550).
c) (†) om person: kallsinnig, känslolös, ”kylig”; äv. i överförd anv., om yttrande, min o. d. LPetri Luther Nattw. E 3 a (1558). Brenner Dikt. 2: 32 (1720). (En) kulen vänn. Lohman Vitt. 385 (c. 1735). (Hon log) med ett kulet löje. Atterbom Lyr. 3: 93 (1814). CVAStrandberg 3: 390 (1855).
Spalt K 3133 band 15, 1938