Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULLERSTEN kul3er~ste2n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar.
Etymologi
(i allm. mindre) sten med (gm naturlig nötning o. avslipning) avrundade kanter o. hörn; äv. koll.; jfr BULLER-, FÄLT-, KLAPPER-, RULL-, RUND-STEN. Linné Vg. 89 (1747). Knappersten (är) .. fin och afrundad, ej öfver 2 à 3 tum i diameter; kullersten gröfre, dock rörlig för plogen. SPF 1849, s. 80. En förfallen ringmur, uppförd af kullersten. Höjer Sv. 1: 184 (1873). Träskor, som slamrade mot gatans kullerstenar. Suneson GGrund 38 (1926).
Ssgr: A: KULLERSTEN-BRÄCKA, r. l. f. (†) bot. fjällbräcka (Saxifraga nivalis Lin.). Liljeblad Fl. 142 (1792; äv. i uppl. 1798). —
-LAGD, p. adj. (-sten- 1910 osv. -stens- 1898 osv.) stensatt med kullersten. Langlet Ryssl. 44 (1898). —
-LÄGGNING. vanl. konkret. Öberg Makt. 1: 98 (1906).
B: KULLERSTENS-GATA. stensatt med kullersten. Melsted Jur. 86 (1910). —
-GÅRD. stensatt med kullersten. Blomberg Överg. 56 (1915). —
-LAGD, se A. —
-ÅS. av kullersten. Malmberg Fångstm. 100 (1924).
Avledn.: KULLERSTENIG, adj. (mera tillf.) full av l. stensatt med kullersten. Stadens kullersteniga torg. SkogsvT 1911, s. 47. Bergman Kerrm. 217 (1927).

 

Spalt K 3152 band 15, 1938

Webbansvarig