| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULLRA kul3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
(numera bl. i vissa trakter)
1) intr. o. refl.: rulla. Hon (dvs. lyckan) så vnderligen och selsampt sigh kullrar och omwälter som een Globus. ALaurentii Ciegler 131 (1620). Axel .. är trä uti vagnen, på hvilket hiulen kulra. Broman Gl. (1736). (Sälarna) ligga giärna på isen och thär sig kulra, kringvälta och gnida som hundar i Sniön. Dens. Glys. 3: 568 (c. 1740). Räven kullrade runt, men sprang upp igen. Möllersvärd UpplJaktst. 144 (1917). — särsk.
a) (†) i uttr. kullra åt sidan l. sidorna, övergående i bet.: komma ur jämvikt, glida; slinta. (Det fordras bl. a.) ett .. upöfvadt handlag, att med filen stryka räta lineer snedt öfver Järnet och ej guppa eller kullra åt sidorne. Rinman JärnH 11 (1782). (Jag skulle) balansera behändigt med armar och ben (på solskivan), så att hon icke skulle kullra åt någondera sidan. Snellman Gift. 1: 272 (1842).
b) (†) refl.: rulla ihop sig. Hennes tunga, lik en igelkott, sig kullrar. Kolmodin QvSp. 1: 645 (1732).
c) (†) övergående i bet.: falla omkull, stupa. Ej med ett stort besvär att jag systemer gjorde, / Och deras snara kullring såg. GvPaykull 8 (1814).
d) i bildl. l. överförd anv. Huru hade folcket (i Noaks ark) .. kunnat ett sådant sqwalpande, kullrande och kastande tåhla vthi så lång tijd. Hiärne 2Anl. 194 (1706). De små vågorna .. kullra mot stranden. Topelius Läsn. 5: 87 (1880). — särsk. om ljud o. d. (i sht åska). Et kullrande forte. Wallenberg (SVS) 1: 267 (1771). Åskan bullrar, / På molnena kullrar. Bellman (BellmS) 1: 168 (1790). Är det malmlast då, kullrar det slagåskor i rummen. Martinson Kap 150 (1933).
2) tr.: rulla (ngt); förr äv.: slå l. välta omkull (ngt). Tiderus GrLat. 115 (1626). I acht tagas skal, at Tunnorna inbäras och icke kulras. SthmStadsord. 1: 93 (1643). Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra; / Hej! bullra i dörrarna, bullra. Bellman (BellmS) 1: 244 (1790). Så kullrades Fredrik i diket utan pardon. Topelius Läsn. 2: 105 (1866). Kullra tjärtunna. Hembygden(Hfors) 1914, s. 69 (pantlek).
KULLRA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. till 1, intr.: rulla ned. Spegel GW 269 (1685). Auerbach (1911). jfr NEDKULLRA. —
KULLRA OM10 4. rulla rundt; jfr OMKULLRA.
KULLRA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. till 1, intr. o. refl.: rulla omkring. Fånge 39 (c. 1710; i bild). Vi .. / .. krypa och kullra / I gräset omkring. Valerius 2: 8 (1811). SDS 1896, nr 324, s. 3. jfr (†): Thed Romske Rijkets tyngd, som länge kring-kring kulra, / Hon sist at stanna komm på Julij Cæsars skullra. SColumbus Vitt. 104 (c. 1670). —
KULLRA ÖVERÄNDA10 1032. till 1, intr.: rulla omkull, tumla överända. Hiärne 2Anl. 225 (1706). Topelius Läsn. 4: 81 (1871).
(1) -KLOT. (†) rullande klot. Wexionius Sinn. 1: B 4 b (1683). Knapt hwälfwer hon (dvs. lyckan) en gång sitt kuller klot i rundan, / At icke en får sorg, och fler ändå få sot. Brenner Dikt. 2: 64 (1719). Vi (människor) är’ et slindrigt kullerklot. Lohman Vitt. 410 (c. 1725). —
(2) -STEGE. (†) stegformigt redskap för nedrullande av tunnor i källare o. d. Deleen Meidinger 274 (1825).
Spalt K 3154 band 15, 1938