| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULMINERA kul1mine4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br., Hiorter Alm. 1740, s. 18); jfr KULMINATION.
1) (†) i uttr. kulminera æquo Marte, nå jämnhöjd i krigslycka, i militärt avseende bliva jämstark (med ngn)? (Om vi icke ginge över till Tyskland, skulle fienden) kåmma til at culminera med oss æquo Marte i Östersiön. HSH 2: 89 (1629).
2) astr. om himlakropp (i förhållande till viss ort): nå den högsta (l. lägsta) punkten på sin (skenbara) bana över himlavalvet; om fixstjärna: passera genom l. stå i meridianen; nästan bl. i fråga om övre kulminationen. Hiorter Alm. 1740, s. 13. Ramsten o. Stenfelt (1917).
a) (mera tillf.) om konkret föremål: nå sin högsta punkt; utgöra den högsta punkten (av ngt). Slutligen kulminerade vägen mellan två bergstoppar. Kræmer Span. 179 (1860). Hela statens (dvs. Väst-Australiens) kulminerande punkt är .. Mount Bruce. 2NF 33: 345 (1921).
b) bildl.: nå kulmen, stå på höjden; särsk. i uttr. kulminera i l. med ngt, stundom övergående i bet.: sluta i l. med ngt. VetAH 1811, s. 8. När grekernas poesi och konst redan nått sin höjdpunkt och deras filosofi kulminerade (osv.). 3SAH 8: 241 (1893). Normalt kulminerar den fysiska utvecklingen vid trettionde, intelligensen vid fyrtionde eller femtionde året. Topelius Tb. 92 (1895). (Kipling) är .. representativ för den epok, som på visst sätt kulminerade i boerkriget. SvD(A) 1932, nr 197, s. 7. Lördagens festligheter kulminerade med eldfesten på studenternas idrottsplats. DN(A) 1934, nr 258, s. 6.
Spalt K 3157 band 15, 1938