Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULTUS (kúlltuss Dalin), r. l. m.
Ordformer
(förr äv. skrivet cul-)
Etymologi
[jfr dan. o. t. kultus; av lat. cultus (se KULT, sbst.2)]
1) (†) gudstjänst(bruk), kult. ConvLex. (1821). Reuterdahl InlTheol. 46 (1837). Domkapitlen .. handhafva vården .. om religions väsendet så till dogmer som cultus. Nordström Samh. 1: 253 (1839). Björkman (1889; med hänv. till kult).
2) i ssgr: kyrko-, ecklesiastik-, undervisnings-.
Ssgr: (1) KULTUS- kul3tus~ -BRUK. (†) kultbruk. Rydberg KultFörel. 4: 152 (1887). —
(1) -FÖREMÅL. (†) kultföremål. NF 10: 371 (1886). —
(2) -MINISTER. [jfr dan. o. t. kultusminister] (i fråga om utländska förh.) kyrkominister; ecklesiastikminister, undervisningsminister. AB 1869, nr 286, s. 3 (i fråga om t. förh.). SvD(A) 1934, nr 37, s. 6 (i fråga om t. förh.). —
(2) -MINISTERIUM. [jfr dan. o. t. kultusministerium] (i fråga om utländska förh.) jfr -MINISTER. LärovKomBet. 1884—85, 2: Bil. B, s. 57 (i fråga om d. förh.). Söderberg ResRom 158 (1929; i fråga om d. förh.).

 

Spalt K 3184 band 15, 1938

Webbansvarig