Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUM l. KUMME, r. l. m.; best. kummen; pl. kummar; förr äv. KUMMER, sbst.1, r. l. m.; best. kummeren l. kumren; pl. kumrar.
Ordformer
(kum(m) 1673—1838. kommer 1543 (: träkommer). kumme 1807. kummer (kumer) 1739—1846. Se vidare SPILKUM)
Etymologi
[sv. dial. kumm; liksom ä. d. kum, d. kumme, av mnt. kum, kumme, djupt, rundt fat, skål m. m., mnl. comme (holl. kom), t. kumme; jfr feng. cumb, dal, mått för våta varor; av kelt. cumba, dal, l. lat. cumba, cymba, båt; jfr gr. κύμβη, κύμβος, båt, tråg, fat. Formen kummer beror på förallmänligande av den fsv. nom.-änd.]
1) (numera bl. i ssgn SPILKUM) skål, terrin, bål o. d. 1 Kum medh lock. BoupptSthm 1677, s. 597 b. — jfr PUNSCH-, SKÖLJ-, SPIL-KUM.
2) (†) om större behållare l. kar av trä. Ambrosiani DokumPprsbr. 10 (i handl. fr. 1673). Då säden först lägges i kummarna. VästmFmÅ 13: 71 (1772). JernkA 1838, s. 236. Meurman (1846). — jfr TRÄ-, VATTEN-KUMMER.
Ssg (till 2): KUM- kum3~ -VALK. tekn. hammarvalk (förr arbetande i en ”kum”). UB 6: 465 (1874). 3NF 1: 1183 (1923).

 

Spalt K 3187 band 15, 1938

Webbansvarig