Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUMPAN kumpa4n, m.||ig., äv. KOMPAN kompa4n, sbst.2 (sbst.1 se sp. 302), m.||ig., i bet. b f., i bet. c m. l. f. l. r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er ((†) kompanar G1R 4: 98 (1527). kompana G1R 4: 138 (1527), 2SthmTb. 1: 173 (1546: frijkostekompana); kompane BtFinlH 3: 31 (1534), PErici Musæus 1: 30 b (1582)); förr äv. KOMPEN, m.; pl. -er (E14R 1561, 1: 231 b) l. = (G1R 18: 99 (1546), Därs. 21: 211 (1550)).
Ordformer
(kompan (co-, -aan) 1527—1927. kompen 1546 (: kompen, pl.), 1547—1561 (: kompener, pl.). kompenn 1547—1550 (: kompenn, pl.). kompon 1551. kumpan 1847 osv. kumpann 1593)
Etymologi
[fsv. kompan, kumpan, kompon, sv. dial. kompon (Dalarna), odugling, komping (Skåne), ”halvdräng”, drängpojke; liksom ä. d. kompæn, kompan, kumpan, d. kompan, d. dial. kompen, isl. kumpánn, kompánn, av mnt. kumpan (t. kumpe, kumpan), av ffr. compain (fr. copain), av senlat. companio (se KOMPANJON)]
om person som är medlem av en sammanslutning, en kamratkrets o. d.: kamrat, stallbroder; äv. i mer l. mindre nedsättande anv.: sälle; förr äv. om person som tillhör viss inrättning, visst yrke o. d.: ämnessven. Nogra kompanar som noghen ogherningh .. haffua bedriffuit. G1R 4: 98 (1527). (Den antagne läraren i fyrvärkeri och artilleriväsen bör få) tre eller fyre vnge kompener .. vdaff Bysse husedt (att utbilda). E14R 1561, 1: 231 b. Björner Fridth. 20 (1737). Gumælius Bonde 45 (1828). Häran, kompan, du dröjare, som går / med lätta steg som jag i eftertroppen. Karlfeldt FridLustg. 12 (1901). Polisen kom Flood och hans kumpaner på spåren. SvD(A) 1929, nr 192, s. 4. (F.) byter hällre ord och tankar med kumpaner och ämnessvenner än han låter sin vältalighet flöda över en festlig folkförsamling. DN(A) 1930, nr 126, s. 6. — särsk.
a) (vard.) i utvidgad anv., om person i allm., ”karl”; ”fyr”. Latt’ ed’ icke førfær’ h’ær en kompan back om buskan. SthmTb. 1553, s. 17 a. Skogsrådhen .. sadhe (till bonden): Ia, ästu en sådan kompan, som kan både warmt och kalt blåsa vthur en Mun, så må tu fara wäl. Balck Es. 141 (1603).
b) (†) om käck, manhaftig kvinna. Serenius (1741). Lind (1749).
c) (tillf.) om häst. Karlfeldt Hösth. 50 (1927).
Ssg: KOMPAN-KÖR. (tillf.) Kompankörer. Karlfeldt FlBell. 46 (1918; rubrik över en avdelning sånger).

 

Spalt K 3191 band 15, 1938

Webbansvarig