| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KURIA kɯ4ria, r. l. f.; best. -an; pl. -er (Eberhardt AllmH 2: 79 (1768), 2NF 23: 1420 (1916)) l. -or (LoW (1911), Östergren (1931)). Anm. Ordet förekommer i ä. tid i lat. form o. med lat. böjning. Bliberg Hist. 109 (1735: Curias, ack. pl.), Norrmann Eschenbg 2: 199 (1818: Curiae, nom. pl.).
1) (i fråga om ä. utländska förh.) var särskild av de avdelningar i vilka ett folk var indelat i o. för deltagande i offentliga angelägenheter; i allm. i fråga om förh. i det gamla Rom; stundom i fråga om dylik (tillämpad l. föreslagen) indelning i senare tid. (Romulus) indelte .. sit Folk .. i Tribus och Curier och skifte Roms lilla Gebiet i tre olika delar. Eberhardt AllmH 2: 79 (1768). Ståndens skillnad i flera Curier. LittT 1796, s. 82. 2NF 23: 1420 (1916; i fråga om ryska förh.).
2) om en myndighets lokal; nästan bl. (i fråga om fornromerska förh.) om den romerska senatens samlingslokal. ConvLex. (1821). Andersson (1845). Cæsar trädde in i kurian och de övriga följde honom. Åkerhielm Tib. 327 (1929).
3) i sg. best., sammanfattande benämning på de ämbetsvärk o. funktionärer som tillsammans utgöra den romersk-katolska kyrkans centrala styrelse i Rom; äv. i uttr. den påvliga l. romerska kurian; äv. om det påvliga hovet med alla dess andliga o. världsliga funktionärer. Geijer I. 1: 347 (1845). Grimberg VärldH 6: 395 (1935).
Spalt K 3252 band 15, 1938