Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUTA kɯ3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr sv. dial. kuta, gå krokryggig, ävensom t. kauzen, sitta nedhukad; till stammen i KUT, sbst.1]
om person (l. djur): ha kutryggig hållning; röra sig l. sitta med kutryggig hållning; om rygg l. skuldror: vara krökt l. böjd (så att kutrygg bildas). En bondgubbe .., kutande på en häst. Törneros Brev 1: 67 (1824; uppl. 1925). Krökt som en merla jemt kutar hans rygg. CFDahlgren 1: 108 (1831). Gräflingen kutade i ljungen. Heidenstam Skog. 19 (1904). En gammal bonde med litet kutande axlar. SvD(B) 1931, nr 37, s. 13. (Ynglingen) gick med händerna i byxlommarna och kutade och kröp ihop inför .. regnet. Moberg Sedebetyg 344 (1935). Anm. Jfr KURA, v.2 d slutet anm. — särsk. (ngt vard.) i uttr. kuta rygg o. d., (med uppdragna axlar) böja ryggen ngt framåt, stå l. dyl. med l. ha kutryggig hållning. LGBranting 1: 17 (c. 1860). (Hos doktorn) hänger jag läpp och kutar rygg, så godt jag kan. Quennerstedt Torneå 1: 69 (1901; möjl. cit. fr. 1809).
Särsk. förb. (i sht i vitter stil): KUTA FRAM10 4. med kutryggig hållning begiva sig fram (ngnstädes). Siwertz Nov. 111 (1918). —
KUTA IHOP10 04, stundom HOP4. draga upp (axlarna) (så att kutrygg uppstår); jfr KUTA, v.1 slutet. Hallström Than. 208 (1900). —
KUTA IN10 4. med kutryggig hållning begiva sig in (ngnstädes). PT 1909, nr 84 A, s. 3.

 

Spalt K 3292 band 15, 1938

Webbansvarig