Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVACKEL, n.; best. kvacklet (Sahlstedt (1773)).
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[jfr d. kvakkel, nor. kvakl, oreda, förvirring, isl. kvakl, kvacksalveri; vbalsbst. till KVACKLA]
1) (†) oordentlighet l. obeständighet i handlingssätt; oreda, förvirring; jfr KVACKLA 2. Den .., som något hinder och qvackel dervid (dvs. vid skuldernas betalning) sökte åstadkomma. Loenbom Stenbock 3: 105 (1760). Möller (1790, 1807).
2) äckel, vämjelse; i ssgr; se KVACKEL-MAGAD, -MAGIG.
3) (†) kvacksalvande; jfr KVACKLA 3. Weste (1807).
Ssgr: (1) KVACKEL- kvak3el~ -LÄRA, f. (†) irrlära, falsk lära. Lillienstedt Christus A 4 a (1694). —
(2) -MAGAD, p. adj. (vard., mindre br.) som lätt känner äckel l. vämjelse; som lätt vämjes. Schück (1854). Mjöberg Stenåld. 344 (1918). —
(2) -MAGIG. (vard., mindre br.) = -MAGAD. UNT(A) 1935, nr 52, s. 8.
Avledn.: KVACKLIG, adj.
1) (†) till 2: som lätt känner äckel l. vämjelse, som lätt vämjes. Weste (1807). Lindfors (1824).
2) [anv. möjl. utvecklad ur 1] (vard., mindre br.) sjuklig, krasslig. Julros. 1915, s. 28. Bergman FullF 32 (1920).

 

Spalt K 3303 band 15, 1938

Webbansvarig