| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVACKSALVA kvak3~sal2va, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se d. o.), -NING; -ARE (se d. o.), -ERSKA (se avledn.).
(ngt vard.) bedriva värksamhet ss. kvacksalvare, idka kvacksalveri. Kvacksalva med ngn, utan behövliga kunskaper o. utan laglig behörighet behandla ngn för ngn sjukdom. Serenius (1734; under quack). 80-årig änka kvacksalvar mot kräfta. UNT 1929, nr 10223, s. 10. — särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning, konkret; äv. (vard.) ringaktande, om behandling som utövas av behörig läkare. VFl. 1920, s. 138 (1774). Jämten 1919, s. 90 (1894).
b) bruka läkemedel för egen räkning utan att närmare känna dess värkan, onödigtvis l. i för stor utsträckning bruka läkemedel; särsk. i uttr. kvacksalva med sig, plåstra med sig. Widegren 523 (1788). Jag är beständigt Sjuk och Qvaksallfvar. CAEhrensvärd Brev 2: 40 (1795). NDA 1913, nr 95, s. 1.
c) (föga br.) med obj.: gm kvacksalveri (söka) bota (ngn). Nyblom Hum. 222 (1874). — särsk. med adverbiell bestämning angivande resultatet av behandlingen. De hafva ju, genom den der Figaro, qvacksalvat alt mit folk til sängs. Björn Barb. 89 (1785). Wulff Petrarcab. 162 (1905).
d) bildl.; ofta liktydigt med: fuska (i ngt). Små förstar understå sig att qvacksalfva i allt, det de icke förstå. Chydenius 322 (1777). Allt för länge har det kvacksalvats i bostadsfrågan. Form 1934, Omsl. s. 103.
Spalt K 3304 band 15, 1938