| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVARLÅTENSKAP kva3r~låtenska2p, äv. 3~200, r. l. m. l. f. (Schück VittA 3: 146 (i handl. fr. c. 1673) osv.) ((†) n. UrFinlH 604 (1750), Lindfors (1824)); best. -en; pl. (†) -er (VetAH 1762, s. 278, Björnståhl Resa 1: 485 (1773)).
1) (†) föremål o. d. som ngn lämnat efter sig på en plats varifrån han avlägsnat sig. Då han gick tädan uthlät han sig, som han ville till Diö att hämpta någen qvarlåtenskap, och strax komma igen. VDAkt. 1710, nr 214.
2) koll.: vad en person vid sin död lämnar l. lämnat efter sig. Schück VittA 3: 146 (i handl. fr. c. 1673). Hustrun testamenterade hela sin qvarlåtenskap till mannen. 1NJA 1874, s. 1. Hellström Malmros 182 (1931). — särsk. bildl., om litterär produktion o. d. som en person (l. en epok o. d.) lämnar efter sig, ”arv”. Vår medeltids literära qvarlåtenskap. Annerstedt UUH 1: 46 (1877). Evripides’ litterära kvarlåtenskap. Grimberg VärldH 2: 448 (1927).
3) (†) kvarleva, rest, återstod, lämning. Rüdling Suppl. 384 (i handl. fr. 1707). (Invånarna i Wiitasaari tro) at berörde Lapin Rauniot (dvs. vissa stenhopar) måtte vara et qvarlåtenskap af Lapparnes härlefnad. UrFinlH 604 (1750). Nilsson Ur. 1: Inledn. V (1843).
Spalt K 3343 band 15, 1938