| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
1) (†) kvida, klaga, jämra sig; gnälla. Wij see, när Turturlduffuan haffuer mist sin maka, huru han quillar och ängslas. AJGothus ACoyet B 2 a (1618); jfr 2. (Job) kunde och icke annars tänckia .., ähn han ifrå Gudh aldeles förkastat war, ther om han och i thette samme Capitel högeligen qwillar. JPGothus MvdGrünau B 1 a (1635). Saliga Fru Grefvinnan (har), såsom en ensam och sörjande Turturdufva, qvillat öfver saknaden af sin käraste Vän. Aulin MBarnekow 13 (1753). VetAH 1784, s. 50 (om sköldpadda).
2) (†) om fågel: pipa (smått), kvittra; särsk. om fågelungars läte. Serenius (1741). Sahlstedt (1773). ÖoL (1852; familjärt).
3) (numera föga br.) om vatten: porla; kvälla. Almen .. medömkar mitt öde och gråter, och ur den späda barken qvillar en droppe. Thorild (Hans.) 1: 265 (c. 1790). Hör, dikena sorla och kvilla! Sjöberg 2FridaB 18 (1929). jfr: Jag .. hör .. något, som plaskar och qvillar, så jag trodde det var en skäl. Strindberg Hems. 161 (1887). jfr äv.: Under allt detta blåste musiken så ljufligt, så att det qvillade i näsroten, som om en ville gråta. Därs. 184.
Spalt K 3409 band 15, 1938