Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KYLNA ɟy3lna2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er Berchelt). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(kyl- 1719 (: kylnad, sbst.), 1911 osv. köl- 1589—1712)
Etymologi
[avledn. av KYLA, sbst.2]
bliva kall l. kylig, svalna; numera (utom i bildl. anv.) nästan bl. i förb. KYLNA TILL. När .. (det varma omslaget) kölner, skal man thet igen wärme, och öffuerläggia. Berchelt PestOrs. G 7 a (1589). Spegel 236 (1712). — särsk. (mindre br.) bildl., i fråga om känslor. Mot oss, anförvanter, kylnade .. mina systrar alltmer. Högberg JesuBr. 1: 218 (1915). Då kylnade han och en underlig känsla av förbittring .. kom över honom. Wester Reymont Bönd. 4: 164 (1924).
Särsk. förb.: KYLNA TILL10 4. bli kallare l. kyligare; särsk. opers. Förnatten .. kylnade till alltmera. Högberg Baggböl. 2: 36 (1911). När det kylnar till på sommarkvällen. SvD 1/8 1920, Söndagsbil. s. 3.
Avledn.: KYLNAD, r. l. m. (†) avkylning; köld; äv. bildl. NoraskogArk. 4: 227 (1719). Bergius Småsak. 8: 34 (1757; bildl.). Haf isen, hvars kylnad genom afblåsten öfver berg och skogar, här förminskas. NorrlS 1—6: 42 (c. 1770).

 

Spalt K 3501 band 15, 1938

Webbansvarig