Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KYTTA ɟyt3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (i Finl.) intr.: brinna utan låga, glöda, pyra; äv. bildl. Carleson Hush. 264 (”274”) (1756). I flera veckor fortfar .. elden att kytta under halfmurkna stubbar. Topelius Lb. 2: 94 (1875; i fråga om en skogseld). Emellertid kyttade katolicismen i fördold och i öppen härd. Ramsay Skugg. 20 (1917).
2) (utom i fackspr. bl. i Finl.) tr.; i fråga om ett speciellt, i Sv. numera icke förekommande svedjebruk med bränning av en del av den flåhackade ytjorden för att göda jorden med den sålunda erhållna askan: bränna, svedja; äv. i absolut anv. Hiärne 2Anl. 316 (1706). Den, som .. genom kyttande .. förbränner någon mark .. skal .. böta tjugu riksd. PH 15: 519 (1793). Smeds Malaxb. 10 (1935).
-LAND. (kytt- 1769 osv. kytte- 1741—1773. kytto- 1691—1762) svedjeland. Smeds Malaxb. 132 (cit. fr. 1691). VetAH 1741, s. 6. Får han råda, så gräftar han upp Wasa till kyttland! Topelius Fält. 1: 163 (1853). Smeds Malaxb. 9 (1935). Anm. I ex. från ä. tid förekommer den i anslutning till fin. kytö, svedjeland, bildade formen kyt(t)öland. VetAH 1742, s. 287. Gadd SvedKyttFinl. 15 (1753).
B (†): KYTTE-JORD, -LAND, se A.
Spalt K 3569 band 15, 1939