Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄCKA ɟäk3a2, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE.
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om person l. hake l. krok o. d.: haka fast, hugga fast; om person äv.: rycka till sig med hake l. krok; äv. opers.: haka fast. Schröder Fiske 27 (1900). (Myran med barr:) streta och föra / hem’et — nu käckte det — göra / jämt ihärdigt. Fröding ESkr. 1: 119 (c. 1900).
KÄCKA SIG FAST10 0 4. råka haka sig fast l. fastna (på krok). (Fisken) käckte sig fast på kroken. Lagerlöf Theokr. 118 (1884). —
KÄCKA UPP10 4, äv. OPP4. draga l. rycka upp (fisk) på krok. Att iag satt .. / Med Meete-Spöö uti min Hand, / Och Fiskar up ur Watnet kiäckte. Dahlstierna (SVS) 226 (c. 1696).
Spalt K 3599 band 15, 1939