Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄKA ɟä3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(keka 1892—1917. käka 1910 osv.)
Etymologi
[sv. dial. keka, tugga på ngt segt, oupphörligt arbeta med ngt m. m.; jfr nor. kika, kjeka, arbeta utan resultat m. m., shetl. kik, anstränga sig för att svälja ngt; besläktat med isl. keikia, böja bakåt. I sin nuvarande anv. har ordet utgått från huvudstadens slangspr., där riksspråkets ä-ljud o. e- ljud vanl. motsvaras av samma vokalljud o. där ordet sålunda lätt kunnat anslutas till KÄKE, vilken anslutning torde vara orsaken till att ä-formen undanträngt e-formen. — Jfr KÄK, sbst.1]
(i slangartat spr.) äta. SocDem. 1892, nr 290, s. 3. Ja kekar frukost. Strix 1904, nr 43, s. 4. Då båtade det till intet .. om människan käkade aldrig så mycket bröd. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 346, s. 17.

 

Spalt K 3607 band 15, 1939

Webbansvarig