Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄKLA, v. -ade.
Ordformer
(käkl- (kiä-) 1651—c. 1755. keckl- 1732)
Etymologi
[sv. dial. käkla (mot), tala emot, gräla; jfr ä. dan. kiægle, nor. kjekla, kivas, träta, besläktat med (o. kanske lånat av) mnt. kekelen, besläktat med nt. kekel, kakel, käke, mun; till stammen i KÄKE. — Jfr KÄGGLA, v.2]
(†)
1) käbbla, kälta, käxa; äv.: prata, babbla. Murenius AV 222 (1651). Widekindi KrijgH 886 (1671). Jag stackars flicka tror, hvad thenna skalcken kecklar. Kolmodin QvSp. 1: 119 (1732).
2) göra oreda l. bryderi. Schultze Ordb. 2096 (c. 1755).

 

Spalt K 3610 band 15, 1939

Webbansvarig