Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄLL ɟäl4, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. käll, sur o. frusen (om ved), blå o. syrlig (om mjölk); jfr i utvidgad form källen, blåsur, nor. dial. kjelden, fuktig o. kylig (om vind), sur o. frusen (om ved); avledn. av KALL, adj. — Jfr KÄLLA]
(i vissa trakter)
1) om mjölk: blåsur, gällen. Schroderus Dict. 164 (c. 1635). Lundell (1893).
2) fuktig o. kall (frusen); ”sur”; i ssgr.
Ssgr (i allm. till 2; i vissa trakter): (1) KÄLL-MJÖLK. blåsur mjölk. Schroderus Comenius c 2 b (1639). —
-SAND. (†) sand(jord) som (på grund av fuktighet) har låg temperatur (o. därför är mindre lämplig för odling av vissa växter). VetAH 1740, s. 471. HushBibl. 1757, s. 331. Rothstein Byggn. 380 (1859). —
-ÄNG. [möjl. att hänföra till KÄLLA, sbst.] vattensjuk äng. Möller (1790). Strindberg Hems. 75 (1887).
Avledn. (i vissa trakter): KÄLLNA, v. till 1; om mjölk: bli blåsur. Lundell (1893). Klint (1906).

 

Spalt K 3613 band 15, 1939

Webbansvarig