Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄXLA ɟäk3sla2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KÄXLE, r. l. m.; pl. -ar (Anm. Pl. -ar kan äv. höra till en icke anträffad sg. käxel, med motsvarighet i fsv.).
2) (†) hacka; gaffel; jfr KÄX, sbst.1 2. (Sv.) Kexla. (t.) Karst. (lat.) Ligo. Schroderus Dict. 6 (c. 1635). Dens. Lex. 42 (1637).
3) (i fackspr.) för urholkning använd tväryxa med halvcirkelformig ägg, urholkningsyxa, ”täxla”; jfr KÄCKLA 1. HFinlH 4: 297 (1556; bland tunnbindarvärktyg). En .. uråldrig fiske-båt, urgröpt med kexla (tvär-yxa) ur en enkel ek-stam. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 65 (1868). Anm. till 3. Hos Schroderus Dict. 6 (c. 1635) avses sannol. denna bet., när ordet återges med lat. runcina (eg.: hyvel).
Spalt K 3775 band 15, 1939