| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÖPMANSSKAP l. KÖPMANSKAP ɟø3p-mans~ska2p resp. -man~, äv. ɟöp3-, r. l. m. (RA I. 1: 642 (1559) osv.) l. (i bet. 1 alltid) n. (Lagerström Tart. 20 (1730; i bet. 2) osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. (i bet. 1, 3) -er, ss. n. äv. =.
1) (mera tillf.) sammanfattning(en) av köpmännen på en ort, i en stad l. ett land o. d., köpmanskår(en). Weste FörslSAOB (1823). Ovilja har gripit vida kretsar af köpmanskapet, som se sig kränkta i sin ära. GHT 1897, nr 13, s. 2.
2) (numera mindre br., ngt arkaiserande) köpenskap, affärsrörelse, handel; äv. bildl.; äv. i uttr. driva, förr äv. bruka köpmansskap. G1R 11: 261 (1537). RA I. 2: 245 (1568: bruke köpmandzskap). Presterne skole .. icke drifwa någon Köpmanskap. Schroderus Os. III. 1: 62 (1635). Leopold 5: 308 (c. 1804; bildl.). Hvarhelst han dragit fram, hade han haft fiolen till hjälp vid köpmansskapet. Lagerlöf Herrg. 26 (1899). Munthe SMich. 248 (1930).
3) (†) koll., i sg. o. pl.: handelsvaror, handelsartiklar. SvTr. 4: 155 (1534). Siden eller Silkestyg, Kläde, Fris, Spetzar, allehanda grant Linne, Specerie och andre sådane Köpmansskaper. Bergv. 1: 831 (1720).
Spalt K 3830 band 15, 1939