| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÖR ɟö4r l. ɟœ4r, sbst.3, n.
(vard.) motsv. KÖRA, v. 13 e ε; i uttr. i ett (enda) kör, oavbrutet, utan uppehåll, i en följd; äv.: med ens. Allt gick i ett kör, som om det hade varit smort. Tholander Ordl. (c. 1875). Han var riktigt mångordig och talade i ett kör. Berg Clerck 102 (1898). SvD(A) 1934, nr 239, s. 13.
Spalt K 3836 band 15, 1939