Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LAK, sbst.2, m. l. f.?; pl. -er (AOxenstierna 2: 1 (1606); möjl. att hänföra till sg. laka); l. LAKA, sbst.1, f., l. LAKE, sbst.1, m.
Ordformer
(la(a)k 1606—1730. -a 1555—c. 1676. -e 1577—1589)
Etymologi
[jfr ä. d. lak; substantivering av LAK, adj.1]
(†)
1) eg.: läcka på fartygsskrov; äv. allmännare, om otäthet (på byggnad) varigenom vatten (rägn) kan tränga in. SthmTb. 13/5 1555. Är honom sprunget en lake på skepett. Carl IX Rimchr. Bil. 170 (1583). AOxenstierna 2: 1 (1606). Murenius AV 505 (1661; på byggnad). HFinlÖ 454 (1730).
2) fuktighet (rägnvatten) som tränger in genom en otäthet (på byggnad l. dyl.); läckning. HB 2: 117 (1577). Af laak och regn (voro) dhe böcker dher inne (i kistan) .. illa fahrne. ConsAcAboP 5: 42 (1680).
Avledn. (†): LAKUG, adj. till 1: som har en läcka, läckande, otät. Österstughun (i Finströms prästgård är) lakugh. Murenius AV 451 (1660).

 

Spalt L 121 band 15, 1939

Webbansvarig