Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LANDNAM lan3d~na2m, vard. äv. lan3~, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(-nam 1836 (: Landnamsmän) osv. -nåm 1876 (: landnåmsmannen))
Etymologi
[av isl. landnám, av land (se LAND) o. nám, vbalsbst. till nema, taga (jfr ANAMMA, ANGENÄM, AVNÄMARE, FÖRNIMMA)]
i fråga om Islands kolonisering gm norska nybyggare vid slutet av 800-talet o. början av 900-talet.
1) besittningstagande av land. Göra landnam. Hildebrand Isl. 71 (1883).
2) konkret: landområde som landnamsman tagit i besittning. Hedberg Gunnarsson Fost. 401 (1919).
Ssgr (till 1): A [efter isl. landnáma-] († utom i -BOK(EN)): LANDNAMA-BOK(EN). [av isl. landnámabók] c. 1220 författad bok om Islands kolonisering gm landnamsmännen. Strinnholm Hist. 2: 230 (1836). —
-MAN, se B.
B: LANDNAMS-KVINNA. [efter isl. landnámskona] jfr -MAN. Hildebrand Isl. 38 (1883). —
-MAN ~man2. (-nama- 1907. -nams- 1836 osv.) [av isl. landnámsmaðr, landnámamaðr] person (man) som gjorde landnam på Island vid dess kolonisering. Strinnholm Hist. 2: 228 (1836). —
-TID(EN). [av isl. landnámatíð] tid(en) för Islands kolonisering gm landnamsmän. Klinckowström BlVulk. 1: 72 (1911).

 

Spalt L 225 band 15, 1939

Webbansvarig