| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LAPA la3pa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) om djur: dricka (ngt) under snabba rörelser med tungan (så som hundar o. katter göra), slicka l. slafsa (ngt) i sig; äv. utan obj. Holmberg 2: 10 (1795). Katten lapar mjölk. Thelander EDikt. 59 (c. 1893). En katt, som lapade ur en kopp. Larsson Rung Synd. 51 (1919). — särsk. [jfr fsv. gamal katter lapar ok miölk] (vard.) bildl., i ordspråket gamla katter lapa också mjölk o. d., även de gamla vilja vara med o. roa sig o. d. Rhodin Ordspr. 53 (1807). Jojo, gamla kattor vill också lapa! JudLittSSkr. 7: 154 (1925).
2) [oeg. anv. av 1] (vard.) om person, med nedsättande bibet.: (i stora mängder) dricka (ngt), bälga i sig (ngt); äv. utan obj. Timmerkörare, som .. lefde herrelif .. (och) lapade sitt ”smällkorkavin” med naiv förtjusning. Hedenstierna Hellevik 162 (1898). Käringar som lapar kaffe. Engström Milst. 134 (1929).
3) (vard.) bildl., med obj. betecknande luft l. solsken.
a) (†) i uttr. ligga och lapa solsken, ligga o. kippa efter andan, ligga o. flämta. Brasck Apg. F 2 a (1648).
b) (ivrigt o. begärligt l. med välbehag) insupa l. inandas (luft) l. låta (solskenet) skina på sig. Siwertz Mälarp. 14 (1911). Dock var det lagom varmt, och luften var ljuvlig att lapa. Lundström Sjöfr. 68 (1929). (Småbarnen) skola ut i naturen och lapa sol och frisk luft. STSD(A) 1935, nr 74, s. 11.
Spalt L 275 band 15, 1939