Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LATINER lati4ner, m.; best. -n; pl. =; förr äv. LATIN, sbst.2, m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer äv. den lat. formen latinus med pl. latini. Swedberg Schibb. 28 (1716: The Latini). Därs. 152 (: en Latinus).
Ordformer
(latin 1696—1702 (: Latinom, dat. pl.). latiner, sg. 1689. latiner, pl. c. 1540 osv.)
Etymologi
[jfr d. latiner, t. lateiner; av lat. latinus (se LATIN, sbst.1); jfr LATINARE]
1) invånare i det forntida landskapet Latium i Italien; förr äv.: romare; romersk författare; jfr LATINARE 1. OPetri Kr. 5 (c. 1540). Sociale Bellvm kalladhes thet, som war emellan the Romare och Latjner. PPGothus Und. X 6 a (1590). Från Tyskan öfversatte du / båd Greker och Latiner. Tegnér (WB) 2: 175 (1814). Grimberg VärldH 3: 367 (1928). — särsk. (†) i utvidgad anv., om bokstav i latinet. C Q X äre främmande och Latiner och hafva intet göra uti Svenska orden. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 114.
2) (†) = LATINARE 2. Lind (1749).

 

Spalt L 352 band 15, 1939

Webbansvarig