Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LEGAT lega4t, sbst.2, n.; best. -et; pl. = l. -er. Anm. Förr användes ordet ngn gg äv. i latinsk form, t. ex. Biurman Brefst. 149 (1729).
Etymologi
[jfr t. legat, ävensom eng. legacy; av lat. legatum, p. pf. n. till legare, förordna, testamentera (se LEGERA, v.1)]
1) i sht jur. (förordnande rörande) viss förmån (sak l. pänningar) som gm testamente tilldelas annan person än den universelle testamentstagaren; testamentsförordnande; testamentsgåva. Brask Pufendorf Hist. 440 (1680). De legater, som skulle utgå, innan återstoden fick delas mellan arfvingarna. De Geer Minn. 2: 198 (1892). SFS 1930, s. 205.
2) pänningsumma (stipendium l. dyl.) som (regelbundet) utdelas ur stiftelse som tillkommit gm testamentariskt förordnande. Filéns legat, 3 å 500 kr. UUKatal. 1878—79, v.-t. s. 88. Därs. 1938—39, v.-t. s. 152. — jfr MINNES-LEGAT.
Avledn. (till 1): LEGATAR, m.||ig. [efter t. legatar] jur. person som erhållit l. i testamente insatts ss. mottagare av legat (i bet. 1). Dalin (1871). Österberg AugustÄktLagst. 20 (1905). —
LEGATARIE, m.||ig. [efter lat. legatarius; jfr DONATARIE] jur. legatar. PH 5: 3362 (1752). Minnesskr- 1734Lag 1: 230 (1934). —
LEGATOR, sbst.1, m.||ig. [bildat efter DONATOR] (knappast br.) jur. person som gjort ett (l. flera) legat. Dalin (1871). Klint (1906). —
LEGATÄR, m.||ig. (förr äv. -aire) [efter fr. légataire, av lat. legatarius (jfr LEGATARIE)] jur. legatar. Pfeiffer (1837). 3NF 12: 930 (1930).

 

Spalt L 463 band 15, 1939

Webbansvarig