Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LEGITIMITET leg1itim1ite4t l. le1-, l. -ti1– (leschitimitét Dalin), r. (l. f.); best. -en.
Etymologi
[jfr t. legitimität, fr. légitimité, ävensom eng. legitimacy; avledn. av LEGITIM]
1) (mindre br.) laglighet; laglig rätt, rättmätighet; äv. i mer l. mindre oeg. anv. ConvLex. 2: 358 (1822). Tanken på en efter döden fortsatt avgörelsemöjlighet låter sig emellertid icke begagnas såsom kvietiv, i slapphetens intresse — utan att i och med detsamma förlora sin kristliga legitimitet. Aulén AllmTron 161 (1923).
2) i sht statsv. en (monarkisk) regents lagliga rätt att utöva regeringsmakten; legitimitetsprincip(en). Geijer I. 4: 133 (1822). Tegnér (WB) 5: 438 (1825). Carl Johan, hvilken, som en revolutionens son, hyste misstro till legitimitetens anspråk. 3SAH 14: 143 (1899). Hornborg Loew. 167 (1928).
3) (mindre br.) äkta börd; jfr LEGITIM 1 slutet. Andersson (1845). 3NF (1930).
Ssg (2): LEGITIMITETS-PRINCIP(EN). statsv. om den princip enl. vilken bl. en lagligen arvsberättigad furste kan tillerkännas regeringsmakten i ett land. Sundén (1886). NoK 86: 105 (1928).

 

Spalt L 474 band 15, 1939

Webbansvarig