Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LEKRA, v.
Ordformer
(lek- c. 1590—c. 1635. läck- 1698)
Etymologi
[avledn. av LEKA, v.]
(†) vifta; särsk.: röra ngn kroppsdel fram o. åter; jfr LEKA, v. 6. Skorpio pläghar lekra / medh tungone smekra / medh stiärtenom stinga. Visb. 3: 107 (c. 1590). (Hunden) läckrar med rumpan och örona. Rudbeck Atl. 3: 229 (1698).

 

Spalt L 516 band 15, 1939

Webbansvarig